Utdrag ur en artikel i ”Varde Ljus 1930”, av missionärerna Thèrése de Pertis och lsabella Stolpe:

Om vi blott hade några kristna abessinska kvinnor, som utbildats till medhjälpare, huru mycket mera vidsträckt och fruktbärande skulle då ej vårt arbete blivit! Så ha vi kvinnliga missionsarbetare ofta tänkt. Detta gäller arbetet i skolor, bland bykvinnor och ej minst i sjukvården.

Redan tidigt i sjukvårdsarbetet gjordes försök att få inhemska medarbetare men det var svårt att förverkliga. Kvinnans plats var i hemmet. Missionsläkaren Nicola De Pertis gjorde 1914 ett förslag till teoretisk och praktisk sjukvårdskurs. Men så utbröt kriget och inget blev gjort. Men tanken togs upp igen och så här skriver Therese och Isabella:

… varför vi efter att åter ha framlagt saken inför Herren en söndag i slutet av 1923 tillkännagåvo efter högmässan i Asmara kyrka, att vi ämnade börja en sjukvårdskurs och att de av församlingens unga kvinnor, som ville deltaga i den, kunde anmäla sig hos oss: Redan samma dag kommo de första och under veckans lopp så många, att vi hade ett tiotal att välja på. 

Så började vi då i Jesu namn vår första kurs. Det var uppmuntrande se, med vilken villighet och frimodighet flickorna togo itu med arbetet. Redan kl. 6 voro de i verksamhet med rengöring och förberedelser för kliniken, som öppnas kl. 8 och där patientantalet brukar vara mellan 80-100. 

Den teoretiska undervisningen innebar i början oerhörda svårigheter, emedan vi saknade allt undervisningsmaterial. Så småningom anskaffades dock åskådningsmaterial. Men i sådana ämnen som anatomi, fysiologi och patalogi, hälso-, och sjukvårdslära samt barnmorskelära måste den av oss som undervisade, själv på tigrinja utarbeta en liten handledning i ämnet. … För att fördjupa deras insikt i kristendomens sanningar, lade vi särskild vikt på bibelstudium samt kyrko- och missionshistoria. 

Under vår ledning fingo de undervisa i sjukhusets söndagsskola; även fingo de besöka ensamma gamla och läsa och sjunga för dem. Till stor nytta voro också sjukbesöken i hemmen, där rikliga tillfällen till kärlekstjänst gavs dem. Vi minnas hur Rakels ögon strålade av glädje, då hon kom hem och berättade, att en kvinna hon skött begärt undervisning, och glädjen ökades, då efter några dagar även kvinnans syster ville lära läsa.

… Lördagen den 15 jan 1927 avslutades vår kurs med offentlig examen. Vi började dagen i kapellet med bön och påminnelse om den barmhärtige samariten, i vars spår våra flickor skola följa i tjänst bland de lidande. Därefter gingo vi till det angränsande undervisningsrummet, och så började förhören i kristendomsämnen och språk. När examensfebern lagt sig, redde flickorna sig utmärkt. På e.m. fingo de visa, vad de inlärt i sjukvårdsämnen. Svaren kommo snabba och frimodiga. Asmara stadsläkare, som infunnit sig och själv framkastade några frågor, uttalade sin belåtenhet. Följande söndag invigdes våra första 6 diakonissor. Efter högmässo-gudstjänsten trädde de fram för altaret och mottogo församlingens välsignelse. 

… Nu skulle alltså flickorna ut i arbete på egen hand. Vi utrustade dem så gott vi kunde; de fingo även var och en en liten låda med de nödvändigaste sjukvårdsmaterial för deras kommande arbete.

• Della
• Twittra