Det går möjligtvis att bli kristen på egen hand, men det är omöjligt att förbli kristen ensam. Den individuella synen på lärjungaskapet, där det enda viktiga är »jag och Jesus«, är ett synsätt som skiljer sig kraftigt från det vi möter i Bibeln. Att bli kristen var då detsamma som att bli del av en gemenskap.

Paulus skriver: »Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus« (Gal 3:28). Den gamla uppdelningen, de gamla murarna rivs ner. I Jesus förenas vi till en gemenskap. Kallelsen till Gud är enskild, men vandringen är gemensam.

Vi behöver nämligen varandra för att Gud ska bli större än våra egna begränsade erfarenheter och insikter. Återigen ord från Paulus: »Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet…« (Ef 3:17b-18a). Nyckelordet är tillsammans.

Kyrkan är en förutsättning för allt lärjungaskap. Trots att vi kan veta detta och instämma i påståendet, har många erfarenhet av hur svårt det är att leva i en församling. Kyrkan som är tänkt att vara ett tecken på Guds närvaro, blir allt för ofta dess motsats.

När denna besvikelse upp-står, finns risken att vi flyr och försöker skapa en mindre grupp av likasinnade. Gör vi så, väljer vi en kortsiktig framgång på bekostnad av en djupare kallelse från Gud. Kallelsen från Gud är inbjudan om gemenskap, också med dem som är olika oss.

Lever vi enbart som andliga turister, berövas vi möjligheten att mogna. Vi blir kyrko-recensenter, experter på att ha åsikter. Söks den perfekta kyrkan, som ska ge mig det jag behöver, är risken dessutom stor att jag blir likt en kund, som förväntar mig att omgivningen ska ge mig det jag kräver.

Men inbjudan från Jesus är en annan. Jag bjuds inte in till en gemenskap där mitt eget lilla imperium är i centrum, utan Guds rike. Jag har inte möjlighet att välja vilka som får plats, utan förenas i en brokig familj med en gemensam längtan: ett liv tillsammans med Jesus.

Frustrationen över någon annans annorlundaskap får jag tala om i samtalet med Gud, vilket är bön. Här kan jag häva ur mig irritation, sorger och längtan. I bönen får jag också be om nåden att se Guds avbild i dem i församlingen som jag har extra svårt för. Och ibland behöver vi kanske också erkänna att vi skapat oss fiender, även i kyrkan. 

Har vi gjort det, får vi lyssna till Jesus när han säger att vi ska be för våra fiender. Och sedan får vi be för oss själva, att vi ska kunna se Guds avbild i dem som Gud redan älskar.

Varje gång jag stör mig (ännu en gång…) på en viss person, kan jag låta det bli en bön. Herre, hjälp mig att älska och se din avbild också i denna person! Efter ett tag kan nog också detta annorlundaskap bli en gåva att ta emot och glädjas över. 

I den egna bönen behöver jag också fördjupa min relation till Gud. Den egna erfarenheten av Jesus och reflektionen över detta är nämligen avgörande. För varje erfarenhet av Jesu väsen som görs, formas jag nämligen något steg i sänder till att bli mer lik Jesus.

Ett exempel. I Jesaja kan vi läsa följande: »Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte« (Jes 42:3a). Om Gud inte föraktar min tro eller är ute efter att knäcka mig, får jag sluta upp att förakta mig själv och min nästa. Min uppgift är att stärka det goda, att uppmuntra det vackra och att be för det svaga. När jag erfarit att Gud välkomnat mig – hela mitt jag – börjar så sakta också mitt hjärta att vidgas så att det kan omfamna min nästa.

Här finns en positiv samverkan att upptäcka: Genom att vara ensam med Gud, kan jag vara tillsammans med andra. När jag är tillsammans med andra, kan min relation till Gud vidgas. Det är inget antingen eller, utan ett både och. 

Den som vill överleva i en helt vanlig kyrka behöver överlåta sig till en. Rotad i gemenskapen kan jag rikta blicken mot Jesus. För var steg jag tar mot honom, tar jag också ett steg mot alla andra som söker sig mot Jesus. Längs denna vandring börjar jag också inse att överlåta sig till kyrkan handlar om att överlåta sig till Kristus och att överlåta sig till Kristus är detsamma som att överlåta sig till kyrkan.

• Della
• Twittra