»Hur kan man måla odödlighet?« frågar sig Johannes Damaskenos i sin skrift Tre försvarstal mot dem som förkastar de heliga bilderna.* Johannes Damaskenos eller Johannes från Damaskus levde 676–749 och var viktig i den så kallade ikonoklastiska striden som blossade upp på 700-talet. Grundfrågan i denna strid är huruvida man får avbilda Kristus och helgon i »heliga bilder« (det vill säga ikoner) eller om detta är att likna vid avgudabilder. Kejsar Konstantin den femte ville förbjuda alla ikoner; många munkar dödades under utrensningarna, för att de inte ville underkasta sig förbudet. Kyrkan gick till slut emot kejsarmakten och bejakade bruket av heliga bilder, med hänvisning till att i inkarnationen låter sig Gud, den okroppslige och oändlige, representeras av det ändliga och det kroppsliga.

I sin skrift vill Johannes visa att han förstår invändningarna: Gud är ande och är bortom det vi med våra sinnen kan gripa. Gud har uttryckligen förbjudit bilder i Mose lag. Men Johannes menar att med en mognad i tron uppkommer en förmåga att skilja på avgudabilder och heliga bilder. Skillnaden mellan dessa tycks vara att de heliga bilderna pekar utöver sig själva och blir heliga genom det de refererar eller representerar; avgudabilderna anses själva vara heliga.

»Hur kan man måla odödlighet?« är en av de retoriska frågor som Johannes ställer när han ska sammanfatta motståndarens argument. Detta är också en ganska klargörande formulering när man reflekterar över svepduken i Turin. För den som ser den som autentisk kan den nämligen betraktas som en slags »bild av odödlighet«. Än i dag kan man inte besvara hur bilden har uppstått – en hypotes är att någon form av ljusfenomen skulle kunnat orsaka färgningen av fibrerna i tyget. Vissa kopplar detta ljusfenomen till uppståndelsen. På så viss skulle svepduken vara »en bild av odödlighet« – men inte målad.

Svepduken visar alltså en död man som tycks ha blivit korsfäst. Mannen har händerna vikta över varandra. Det finns sår på huvudet, vid handleden, vid bröstet och vid fötterna. Duken är ett enda stycke, 4,5 meter långt som är vikt dubbelt, med kroppen emellan.

Svepduken stämmer överens med vad man vet om hur man brukade hantera döda människor i mellanöstern. Men här slutar, kan man säga, det som är »normalt« med svepduken. Svepduken är nämligen så pass fascinerande att den gett upphov till ett eget vetenskapligt fackområde: sindonologi.

Vad är det då som är märkligt med duken? Ja för det första är bilden ett negativ, vilket inte upptäcktes förrän 1898 då en fotograf vid namn Secondo Pia fick tillåtelse att fotografera bilden. Secondo Pia upptäckte att på det foto han framkallade så blev motivet på svepduken mycket tydligare: den hade nu blivit »ett positiv«. För den som hävdar att duken har framställts av någon konstnär så är det här det första man behöver förklara: varför skulle man framställa bilden på detta sätt, som gör den otydlig för blotta ögat, men tydlig om man inverterade ljus och mörker i bilden?

För det andra visar inte fibrerna på tyget något tecken på att ha en riktning, som man skulle förvänta sig om det vore en målning: då skulle det finnas spår av penseldragens riktning i fibrerna. För det tredje är inte motivet orsakat av färg som lagts på duken, utan det är dukens fibrer som genom en kemisk reaktion fått sin nyans.

En analys som gjordes under förra året och publicerades sommaren 2017 i den vetenskapliga tidskriften PLOS one, bekräftar vad man länge hävdat, att de fläckar som föreställer blod på svepduken verkligen kommer av blod; vad som är mer intressant är den visade att blodets kemiska egenskaper på nanonivå tyder på att den blödande personen utsatts för trauma – såsom tortyr.

En annan viktig detalj i bilden är att såret på handen är på handleden och inte i handflatan, vilket annars var hur man under medeltiden brukade framställa den korsfäste.

Det som talar emot svepdukens autenticitet är den kol 14-datering som gjordes 1988. Denna datering, av ett hörn av svepduken, daterar duken till 1300-talet. Men den dateringen gjordes, menar andra, av en del av tyget som efter senare analys visat sig vara en senare lagning. Raymond Rogers, en av de som ingick i det vetenskapliga team som 10 år tidigare, 1978, fick särskild tillgång till svepduken, var mycket skeptisk till hypotesen om en lagning – men övertygades senare genom egen analys av materialet och publicerade 2005 (kort före sin död) en vetenskaplig artikel där Rogers argumenterar för att den bit som testades består av ett annat material än linneduken i övrigt.

Vatikanen uttalar sig inte om dukens autenticitet utan menar att det är en fråga för vetenskapen. Men, menar man, oavsett kan den vördas för att den representerar Jesu död och bör få betraktaren att meditera över Guds kärlek. I sin betraktelse över svepduken sade den dåvarande påven Johannes Paulus II att svepduken tydliggör Guds kärlek, den kärlek som lider för och med sin skapelse. Men samtidigt uppenbarar den människans synd, den synd som skadar och bryter ner Guds skapelse.

Är det inte samma paradox i att en bild på en död man kan betraktas som en »bild av odödlighet«? När Gud »målar odödlighet« eller »målar gudomlighet« ersätter han inte skapelsens begränsningar utan går in i dem och förvandlar dem inifrån. Också döden; den yttersta begränsningen, blir förvandlad inifrån.

 

* Citatet är dock hämtat från den engelska översättningen »Apologia against those who decry holy images« https://sourcebooks.fordham.edu/basis/johndamascus-images.asp

• Della
• Twittra