Vid en läsning av evangelierna upptäcks snart deras särart: Johannes poetiska beskrivning av Jesu liv, Markus mer kortfattade berättande, Matteus judiska bakgrundston och Lukas detaljrikedom. 

Reduceras texterna till ett knippe åsikter om Jesus uppstår snart en konflikt. En spricka uppdagas mellan evangelierna då de upplevs motsägelsefulla. Men evangelisterna påstår sig inte ha specifika åsikter om Jesus. Det är människor som, ledda av Anden, formulerat sitt unika vittnesbörd om Jesus. Precis som Lukas skriver i sin prolog: »Många har redan sökt ge samlad skildring av de stora händelser som ägt rum ibland oss …« (Luk 1:1). 

Det är med utgångspunkt från detta samlade vittnesbörd, Bibeln, som vi i dag kan lyssna till varandra och finna den enhet som är djupare än gemensamma åsikter. Vi finner nämligen en gemensam riktning för våra liv: att förenas med Jesus Kristus och Guds intressen i världen.

Gud tillåts då att vara större än mina erfarenheter och reflektioner, men även mitt lokala sammanhangs och mitt samfunds. Mitt liv ställs i dialog med Bibeln och kristna genom alla tider och på alla platser. Enbart så fördjupas och vidgas förståelsen av vem Gud är tillsammans med alla de heliga (Ef 3:16ff). När ett samfund eller en lokal församlingsgemenskap sedan försöker hantera olika slags spänningar, behöver vittnesbördets generösa hållning tillämpas. Följande ledord kan vara till hjälp: 

Kärlek. Den som inte av och i kärlek vill tala till sin nästa bör tiga. Allt det som sägs behöver syfta till att stärka kärleken, då den kommer att bestå i evighet (1 Kor 13:8). Kärlek – inte som en princip eller idé om allmän slätstrukenhet eller likgiltighet, inte som minsta gemensamma nämnare vid ett samtal – utan som en akt av självutgivelse, som gör att världen får liv.  

Trofasthet. Att vi söker trohet mot den samlade uppenbarelsen i Bibeln, men också trohet mot våra erfarenheter av vem Jesus är och vad det kristna livet innebär. Det är inget antingen eller, utan ett både och: Jag får ställa mig i kyrkans centrum och tala om det som finns på mitt hjärta och det som uppenbarats för mig. 

Ödmjukhet. Att jag väljer att lyssna till den andre. Och, i den mån jag förmår, omfamnar det. Jag får inse att den andre kan lära mig något, vidga min erfarenhet och berika mitt liv och min relation till Gud, även när jag till en början kan ha svårt att se detta. Därför får vi också ha nåd med oss själva och andra. Det vi skådar nu är begränsat, vilket gör att vi ibland ser grumligt. Detta gäller alla. Men med Guds hjälp och vittnesbördets generösa hållning kan tron fördjupas och det kristna livet vidgas. Sådant som tidigare var dolt blir, tack vare någon annan, lite klarare för mig. Sådant som somliga förträngt, kan jag få bli ett vittne om. 

När vi väl skådar Jesus fullt ut kommer vi alla, på olika sätt, inse att vår kunskap var begränsad och att vi i somligt faktiskt hade fel. Därför behöver ödmjukhet prägla samtalet – det möjliggör lyssnandet till någon annan än mig själv och att jag kan tolka mina erfarenheter i ljuset av Guds Ord. 

Vad gör vi då när riktningen för våra liv går åt olika håll? När reflektioner kring erfarenheter av mötet med Jesus leder till olika inriktningar och beslut för det etiska och moraliska livet? Givetvis behöver allt som sägs prövas utifrån Bibeln och vem Jesus är. Om något avviker från detta finns det anledning att ompröva riktningen för livet. Likväl är det ofrånkomligt att vi i vissa fall landar i olika förhållningssätt till Jesus och vad det innebär att följa honom. 

Det kan då finnas en frestelse i att bli så upptagen med den andre, att vi blir blinda för oss själva. Jesu skarpa tillrättavisning av Petrus klåfingrighet gäller då också oss: »Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Du skall följa mig!« (Joh 21:20). 

Orden ger konkret vägledning. För det första: Tiden visar till slut vad som är sant. För det andra: Vår uppgift är att rikta blicken mot Jesus och följa honom dit han kallar oss att gå. 

När jag väl i min vardag tar ett steg mot Jesus, kommer jag ofrånkomligt att ta ett steg närmre alla andra som längtar efter att följa honom. Jag kommer då enklare att kunna höra alla dem som i sin mångfald talar ett gemensamt språk, enhetens språk: »Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet!« (Upp 7:10). 

• Della
• Twittra