Hur är det att vara kyrka i kristider?

Magnus Lennartsson, präst i EFS Ängelholm, sjukhusprästen Mikael Ögren och diakoni­strategen Katarina Glas ger sina bilder av de senaste veckornas arbete.

På grund av coronapandemin har många EFS-föreningar tvingats till snabba och vaksamma beslut om förändringar i verksamheten. Magnus Lennartsson, präst i EFS Ängelholm, vittnar om en hektisk tid. 

– De första veckorna i krisen blev väldigt intensiva och hastiga. Det kändes nästan som att varje vecka var en månad och det kom nya besked hela tiden som vi behövde ta ställning till för att sedan informera våra medlemmar om vad som gäller, säger han.

Majoriteten av verksamheten inom kyrkan har behövt hitta nya vägar för att fortgå. Inte minst gudstjänsterna har i Ängelholm, likt på många andra platser, gått över helt och hållet till webbsändningar. 

– Vi kunde passande nog komma igång snabbt med det då en sådan satsning var inledd redan var före krisen. Utöver webbsända gudstjänster har vi också spelat in två andakter i veckan som vi kallar Perspektiv. Vår ungdomsgrupp har delats upp i mindre bönegrupper där ungdomarna själva tar ansvar och leder verksamheten, vilket är väldigt kul att se. 

Magnus har länge levt och reflekterat kring tanken om ”den vägglösa kyrkan”. Från en dag till en annan blev detta väldigt konkret då det inte längre var möjligt att samlas innanför kyrkans väggar. 

– Många har på ett självklart vis levt i sin kallelse tidigare, men nu blir det nog mer konkret för oss alla. Mitt i krisen får vi en påminnelse om att inte bara vara kyrka innanför dess väggar, utan vi behöver tänka att vi är kyrka varhelst vi befinner oss varje dag, i våra respektive sammanhang och gentemot alla människor vi möter.

Han hoppas också att många församlingsgemenskaper ska kunna gå stärkta ur detta när krisen har lagt sig. 

– Vi kommer nog att kunna dra många lärdomar. Jag tror till exempel att vi kommer värdesätta det personliga mötet ännu mer. Det kommer en tid när vi får kramas igen och det längtar vi efter. En sådan här kris tvingar oss också att bryta loss från gamla mönster. Det blir en nystart på något sätt när allt kan dra igång igen, och vissa verksamheter som kanske gnisslat lite kan starta upp med ny energi eller en ny form. 

I sjukhuskyrkan vid Skånes universitetssjukhus i Lund jobbar Mikael Ögren som en av fyra sjukhuspräster. Utöver prästerna består sjukhuskyrkan också av en sjukhusdiakon och en sjukhuspastor som frikyrkorna i Lund står för. Hela teamet har fått se väldigt många dagliga rutiner förändras de senaste veckorna.

– Vi har gått från att ha daglig närvaro på många olika avdelningar till att vi i regel bara kommer när de ringer. Oftast på mer akuta ärenden, det avgörs från fall till fall. En förändring vi också kunnat märka av tydligt är ett markant ökande behov av avlastande samtal och själavård hos vårdpersonalen, säger han och fortsätter:

– En sorg för oss är att vi fått lov att ställa in våra veckomässor och våra andakter med ljuständning. Vi har i stället middagsbön och andakter via webben. Kort sagt försöker vi så gott vi kan upprätthålla kyrkans arbete och vara Jesu händer och fötter på sjukhuset.

Besöksförbudet som råder på sjukhuset ställer också till många bekymmer för anhöriga som vill närvara på visning av sina avlidna nära och kära. Sjukhuskyrkan närvarar normalt sett alltid med sitt stöd vid visningar på rättsmedicin och bårhus, och där är det för närvarande helt omöjligt att ta ett sista farväl. Ögren befarar att denna kris får långtgående konsekvenser när det gäller vårt mående.

– I media fokuseras det nästan enbart på hur många som dör och hur ekonomin påverkas. Men på sjukhuset har vi också pratat mycket om de existentiella konsekvenserna. Denna kris för med sig många trauman både för personal och för de anhöriga. Vad kommer vi egentligen få se efter att den omedelbara krisen lagt sig? Jag tror tyvärr att många fler kommer att må psykiskt dåligt och att vår närvaro som kyrka kommer att efterfrågas i större utsträckning än tidigare.

Ögren menar också att mänskligheten fått en stark påminnelse om att vi omöjligt kan kontrollera hela vår vardag.

– Vi har alla behövt kapitulera inför att vi inte håller framtiden eller världen i vår hand. Vi har alla upplevt en kontrollförlust. För mig och det arbete vi utför har sinnesrobönen – ”Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden” – varit väldigt viktig för att hantera den påtagliga maktlösheten.

Katarina Glas arbetar som diakonistrateg i Svenska kyrkan i Umeå. De senaste veckorna har hennes tjänst träffat mitt i prick då hon lett det diakonala omställningsarbetet för de 13 kyrkor som Svenska kyrkan har i staden.

– Det första vi gjorde var att ställa in all verksamhet som riktar sig till riskgrupperna. Samtidigt träffade vi direkt Röda korset och Frivilligcentralen och ordnade en gemensam samordning för stöd till alla som blev isolerade hemma. Vi kunde vara tidiga med den samordningen tack vare goda samarbeten sedan tidigare, säger hon och fortsätter: 

– Vi har öppnat upp ett särskilt telefonnummer för den som vill prata med någon. I vår telefonjour turas präster, diakoner och ideella medarbetare om att svara. De kan även hänvisa vidare till andra lämpliga samarbetspartners för att få hjälp. Denna kris har gett oss nya arbetsuppgifter, och i många fall säkert fler arbetsuppgifter också, men i grunden är det samma omsorg om medmänniskan som driver oss vidare. 

Glas berättar att de också har samordnat handling av matvaror till de som behöver det. 

– Det har fungerat jättebra och det är ett hundratal som redan fått hjälp och fler kommer det att bli. Volontärerna har gjort ett fantastiskt jobb och butikerna har också ställt upp genom att fakturera den som får matvarorna, vilket gör att volontärerna inte behöver hantera pengar.

Mitt i kristiden hoppas Glas att många ska få upptäcka att kyrkan finns där för att stötta och hon har också märkt av att de som normalt sett inte har någon relation till kyrkan nu söker sig till kyrkan för att få hjälp. 

– Kyrkan är en viktig samhällsfunktion och vi vill visa att vi finns där i kristider. Vi står kvar mitt i krisen och håller våra kyrkor öppna så gott det går. Vår styrka är att vi funnits i över 2 000 år och överlevt många andra kriser. Vi har också en världsvid kyrka att docka in oss i. Det gäller att vi håller ut, fortsätter fira gudstjänst, följer kyrkoåret för att visa en stabilitet ochmotståndskraft mot det som händer nu.