Den evangelisk-lutherska kyrkan i Madhya Pradesh har starka band till EFS. De första fyra missionärerna kom till ett land med stora behov när det gäller försörjning och utbildning. Förhållandena för missionärerna var dock olika mot Afrika. Här fanns det ett ordnat samhällsskick under den engelska regeringen. Det var också formellt öppet att sprida evangeliet även om det visade sig vara svårt.

Målet var att nå gonderna, ett ursprungsfolk i de indiska skogs- och bergsbygderna. Tidigt kom arbetet med bibelöversättning till gondi i gång. Men snart insåg man att kallelsen gällde även hinduerna och det var ju till städer som Sagar de första missionärerna kom. En viktig del var zenanamission där kvinnor besökte kvinnor.

Under 50 år byggdes en verksamhet upp med kyrkor, barnhem, sjukhus, vanliga skolor och hantverksutbildningar. Ett arbete präglat av mycket lidande och svårigheter. Många är de missionärer och missionärsbarn som fått sina gravar i Indien.

Vid slutet av 1800-talet drabbades Indien av flera svåra svältkatastrofer, något som kom att påverka missionens inriktning. De svältande sökte sig till missionen, och man ordnade »mat-för-arbete«-projekt som brunnsborrning, väg- och husbyggen. Flera barnhem och skolor byggdes för att ta hand om föräldralösa barn. Hantverksutbildningar för både män och kvinnor ordnades liksom jordbruksprojekt. Snart var det inte bara en kyrka utan en rad olika institutioner. 

Tidigt kom behovet av sjukvård. Den första sjukstugan i Amarwara följdes av Bijori, Seja, Khurai och Padhar. När doktor Clement Moss kom till Padhar 1958, fanns där ett litet sjukhus med två rum. 1969 hade man plats för 20 patienter och 1970 fanns 140 bäddar när det nya sjukhuset invigdes. I dag finns det över 200 bäddar och flera specialistavdelningar. Detta mitt i det område där gonderna bor.

Även om EFS har haft ambitionen att en dag överlämna allt till en lokal kyrka har det varit svårt. Efter flera års överläggningar bildades den 9 februari 1923 en indisk kyrka samtidigt som missionärsorganisationen fanns kvar. Missionen hade ansvar för missionärernas löner och placeringar, för sjukvård, skolor, industri, jordbruk, barnhem. Den nya kyrkan hade ansvar för församlingarna, prästernas löner och vård av kyrkor. Kyrkan leddes av ett synodalråd bestående av en missionär, tre indier och kyrkans president. Den förste presidenten var missionären P E Fröberg och det dröjde ända till 1949 innan Emanuel Raman valdes som första indier till kyrkans president. 1969 blev Rubin Israelsson kyrkans förste biskop, och 1980 efterträddes han av indiern Newton Roberts.

Integrationen 1949 innebar att nu skulle den lokala kyrkan ta över allt ansvar. Det hade under åren köpts stora markområden för missionärsbostäder, kyrkor, institutioner och även byar för församlingsbor. Detta blev inte lätt för kyrkan att administrera i ett land med stora konflikter mellan stat och kyrka. Än i dag finns oklarheter gällande försäljning av mark och institutioner.

Trots de administrativa och ekonomiska bekymren finns en växande kyrka med ett starkt evangeliskt fokus. Antalet präster och evangelister är få, men många medlemmar går ut och evangeliserar. De senaste åren har flera nya församlingar bildats, särskilt i Baikunthpurområdet. Viljan att nå ut med evangeliet är stor, i ett land där myndigheter och andra religioner gör allt för att försvåra konvertering till kristen tro. 

• Della
• Twittra