Teologisk reflektion

Hoppets hållning i vredens tid

Hur behåller vi en inställning av hopp och tro när ondskan breder ut sig i världen? Prästen Christoffer Abrahamsson påminner om varför vi har anledning att lyfta blicken.

präglas av hungersnöd, krigslarm, skräck, flyktingar, förföljelse, konflikter och jordbävningar (Luk 21:8-28). Kristna har genom alla tider pekat på dessa ord, känt igen sig och sagt: »Detta är ju vår tid!«

Tragiskt nog är vi vare sig den första eller sista generationen som ser hur ondskan utbreder sig i våra närområden och värld, och frågar sig: »Var finns Gud mitt bland all djävulskap?« Om vi lyssnar till Jesu ord från Lukasevangeliet anar vi kanske ett svar. 

Efter att Jesus redogjort för situationen som väntar, kommer den oväntade vändningen som innebär att det som sker inför våra ögon inte säger allting om det som är. Det finns nämligen en verklighet som hör samman med Guds ingripande i världen. Jesus säger: »När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.«

Eftersom vi vet att människan och allt annat skapat väntar på sin befrielse kan vi lyfta blicken och möta vredens tid med hoppets hållning. Hopp i Bibeln är nämligen någonting annat än en avlägsen önskan om att allting ska ordna sig till sist. Det är snarare en hållning som förändrar vårt sätt att leva.

Ett exempel på denna hållning är kvinnorna som söker sig till Jesu grav efter hans död. Det berättas hur de beger sig till graven under nattens timmar för att avsluta den judiska begravningsritualen. Detta sker efter en turbulent tid när den Jesus som de älskar har skiljts från dem genom döden och allt som de har trott på har kastats omkull. Vi kan ana att de befinner sig i avgrundsdjupt mörker.

I predikningar kring det här bibelstället lyfts det ibland fram att kvinnorna helt måste ha förlorat sitt hopp. Men tänk om det är tvärtom? Tänk om det som driver dem till Jesu grav är hoppets hållning? Det som gör att de går till graven för att smörja Jesu döda kropp är det hopp som säger att det finns en morgondag, även när vi går genom dödsskuggans dal – eftersom Gud har lovat det.

Löftet om en ny morgondag knyts i Bibeln alltid samman med Guds löfte om sin närvaro i dag. Vår uppgift är inte att mana fram Gud (som om det ens vore möjligt), utan snarare att lyfta blicken och försöka se spåren av Guds närvaro i våra liv och i våra gemenskaper i dag. 

En enkel bild kanske kan vara till hjälp. Den som är mörkrädd blir aldrig hjälpt av klämkäcka formuleringar eller hejarop; rädslan försvinner inte genom att förlöjliga obehaget. Förvandlingen äger rum genom närvaron av en annan person. Mörkret är lika mörkt, sikten lika begränsad och det som är dunkelt förblir lika okänt. Trots det förändras situationen. Mörkret ses genom ljuset av gemenskapen med någon annan. 

Detsamma gäller med Guds närvaro i livets olika situationer. Gud har vare sig övergivit oss eller sin skapelse, utan möter oss med sin närvaro. 

För att erfara detta kan vi behöva öva oss i uppmärksamhet – något Jesus också är inne på i Lukasevangeliet. Efter att han talat om den vredestid som väntar mänskligheten, ber han lärjungarna att stanna upp och ger dem en liknelse. Han säger: 

»Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära« (Luk 21:29–31).

Genom att söka efter dessa små och stora tecken som visar något av vad Guds rike är och innebär, kan vi förstå att Guds sommar är på väg. Mitt bland all död, spirar livet. Ingen knopp visar ensam fullheten av vad detta rike innebär, men varje knopp är en kärleksfull påminnelse som ger hopp inför framtiden. 

Mörkret och kylans herravälde är på väg att få ett slut, eftersom de varma vårvindarna bär med sig skapelsens förnyelse. Marken går genom den tjällossning som gör jorden bördig på nytt. De träd som ser ut att vara döda börjar åter få knoppar som vittnar om att de snart ska bära frukt. De fåglar som flytt eftersom det inte har funnits någon föda, börjar sakteligen att återvända.

Det hopp som förvandlar världen är en person och hans namn är Jesus. I mötet med honom möter vi det ljus som genomtränger vårt och världens mörker. Precis som det var för Jesu lärjungar. Efter Jesu död är de så rädda och uppgivna att de stänger in sig. Just som en annan framtid verkar omöjlig, uppenbarar sig Jesus då för dem och säger: »Frid vare med er!« Sedan andas han på dem och säger: »Tag emot helig Ande!« (Joh 20:19–22).

Vägen framåt i vredens tid är att våra ögon öppnas för Jesu närvaro och att våra hjärtan blir en boplats för Anden – den Ande som bär hoppet inom oss och som hjälper oss att se verkligheten ur ett himmelskt perspektiv.