Krönika

Hoppets blick

Överallt tycks det finnas människor som söker och längtar, skriver Kerstin Oderhem.

I somras valdes Martin Modéus till ärkebiskop i Svenska kyrkan. I det herdabrev han skrev som biskop i Linköpings stift talar han om sju rörelser som bärande element i en levande församling. Den första rörelsen lyder: Från missmod till hopp.

Vi är olika i våra personligheter, vissa har en mer positiv grundinställning i livet och andra ser mer utmaningar än möjligheter. Jag lägger ingen värdering i att det ena är bättre än det andra och vi behövs tillsammans för att skapa en bra balans. Samtidigt är det så att när vi har det stora perspektivet och ser på vad Gud längtar efter att göra i världen finns bara en riktning och det är hopp. Bibeln ger inga illusioner om att livet för kristna kommer att vara enkelt, tvärtom. Jesus talar tydligt om svåra tider, om förföljelser och död, men det betyder inte att riktningen för den skull är mörk. Jesus säger till sina lärjungar efter att ha talat med en kvinna i Samarien att det är tid för skörd och att fälten redan är mogna. Jesus säger det i en situation där lärjungarna inte såg att evangeliet skulle nå framgång i den regionen, men Jesus såg.

Nu kommer hösten och du och ditt sammanhang kan fundera över ert förhållningssätt till den kristna gemenskap du tillhör. Bär ni en hoppets blick? 

Vår nuvarande ärkebiskop Antje Jackelén har många gånger vänt sig mot att vi i kyrkan säger att Sverige är ett sekulariserat land. Det betyder inte att vi ska ha skygglappar för ögonen och inte se de utmaningar som finns, men om vi alltför mycket bär inställningen att människor inte är intresserade av kyrkan, gör det något med oss. Det gör vår blick grumlig och då kan vi missa var det finns hopp.

Jag fick en viktig tankeställare på EFS och Salts årskonferens i Helsingborg. Som en del i konferensen var det möjligt att följa med ut på stan och bjuda på pannkakor, dela ut biblar och bjuda in till gudstjänsten på kvällen. Jag tänkte för mig själv, funkar det verkligen? Men jag har fått höra berättelser om fina samtal, om genuin gudslängtan och om människor som kom till gudstjänsten. Jag har flera gånger under det senaste året fått höra liknande berättelser från andra håll i EFS. Missmodet säger, är det ens möjligt att gå ut på stan och bjuda in människor, men hoppet säger, överallt finns det människor som söker och längtar.

På årskonferensen talade vi om att vara alla generationers kyrka. Jag tyckte mig se det redan där och då, gestaltat i musiken. Vi sjöng psalmer med nya arrangemang och det var som om vi alla sjöng om Guds väldiga gärningar på vårt eget språk. Jag såg mig omkring, min 80-åriga vän satt på stolen och sjöng och 13-åringen framför mig stod upp med lyfta händer och sjöng i samma sång. En hoppets berättelse om att också i musiken mötas över generationsgränser. 

Tänk om hösten fick fortsätta i den rörelsen – från missmod till hopp.