Hoppet som bryter igenom

Vårt fantastiska uppdrag är alltid större än oss själva, alltid större än utmaningarna vi ser, skriver Kerstin Oderhem.

I slutet på februari besöker jag Etiopien. Vi är fyra svenskar som kryssar i egen bil till olika möten, genom Addis Abebas myllrande trafik. I samtalen finns två ämnen som berörs och som är oundvikliga, det är covid-19 och kriget i Tigray. Jag lyssnar och ställer frågor. Det finns mycket jag inte förstår och jag har ingen erfarenhet av detta mångkulturella samhälle med sina etniska motsättningar och många språk. Men samtalen är trots det inte missmodiga för hoppet bryter igenom. Möjligheterna verkar fler än utmaningarna och de vi besöker verkar inte ha drabbats av misströstan. Kyrkan involverar sig i fredssamtal, i interreligiös dialog, i mission, i konkret hjälp med mat och andra förnödenheter, i traumabearbetning och mycket mer. 

Här hemma drar jag ut några trådar ur de samtal som vi haft. Den första handlar om att inte gripas av misströstan och den andra om att se på visionen i ett långt perspektiv. 

Det är inte ovanligt att missmodet kommer krypande när utmaningarna känns övermäktiga. Tankar om att ge upp känns helt logiska. Men i Etiopiens vimmel av utmaningar, så höga som bergsmassiv, finns den enträgna viljan som hela tiden går ett steg i taget. 

Vi besöker Hope for Children in Ethiopia. Jag ser att en ung man har en fin bild på sin telefon. Det är hans fru och dotter. Han berättar hur han var ett gatubarn när HCE fångade upp honom. Han har nu lärt känna Jesus och hans liv är förvandlat – nu hjälper han andra. Han säger till oss, ni räddade mig och därför har ni räddat generationer. Från barn till ung man har det gått många år, men han är en av alla dessa som gör att organisationen efter över 20 år arbetar vidare. Antalet gatubarn är många, men tilltron till att förvandling är möjligt gör att man tar ett steg i taget. 

Visionen om att räcka Guds kärlek vidare leder kyrkan in i konflikt-härdar och fredssamtal. Längtan efter att människor ska få lära känna Jesus gör att nya präster utbildas och missionärer sänds ut. Uppgiften är stor, motsättningarna i landet många, men uppdragets Herre större! Därför jublar mitt hjärta. Jag grips inte av miss-tröstan utan av tro. Tillsammans i den världsvida kyrkan har vi ett fantastiskt uppdrag. Det är alltid större än oss själva, alltid större än utmaningarna vi ser. Att dela berättelsen om framtid och hopp om kärlek och försoning kommer inte alltid vara enkelt, men riktningen för kyrkan är alltid framåt. EFS vision, Människor och samhällen förvandlade av Jesus, börjar alltid i det lilla. 

Jag är inne i gamla kejsarpalatset och tittar på en utställning. Det beskrivs hur olika religioner kommit till Etiopien. På den sista bilden står det om en man som blev bibelöversättare i Etiopien. Han blev viktig för den väckelse som skulle komma. Hans namn är Onesimus Nesib. En frigiven slavpojk som kom till EFS missionärer i Eritrea och blev döpt 1872. En liten kille, kidnappad från sin familj, fick bygga en bro för evangeliet till sitt folk. Utmaningarna må vara stora som berg men Gud är alltid större!