Det var en av de första dagarna i april och jag letade febrilt bland hyllorna i affären. Inte en påskkyckling eller färgglad fjäder i sikte. Nog var det väl ändå påsk den veckan? Eller var den inställd helt i år på grund av pandemin? Butikerna brukar ju annars inte förspilla några möjligheter till att kunna få omsätta helgerna i reda pengar, men nu verkade de ha kommit av sig. 

Jag tänker lite misslynt att just i coronatider kunde butikerna gärna få göra sitt för att förgylla högtiderna med lite extra färg och fägring. Just i år kunde jag faktiskt tänka mig att betala för ett par fjädrar och ägg som jag egentligen inte behövde. 

När jag efter oförrättat påskärende drack mitt eftermiddagskaffe läste jag med förundran flera artiklar i olika sekulära dagstidningar. De är från skilda delar av västvärlden men har gemensamt att alla lyfter påskens budskap. Det kanske inte är helt överraskande, det var ju ändå påsk när jag läste detta (trots påskpyntsbrist), men sättet det lyftes på är ändå ovanligt. Det drogs inga paralleller mellan pandemi och långfredag, vaccin och påskdag, vinter och vår som man annars kan tänka är tacksamma och lättbegripliga perspektiv och metaforer för mindre kyrkvant folk. Nej, med stort allvar lyfte de på olika sätt fram påskens svindlande djup och paradox. De betonade hur totalt omstörtande och livsförvandlande påskens händelser är för den som på allvar drabbas av dem. De beskrev hur allt kan förändras i grunden i mötet med den uppståndne, även om livets omständigheter till det yttre ofta förblir desamma. Man pekade på att påskens hopp är någonting totalt annorlunda än de veka livlinor och den klena tröst vi människor så ofta klamrar oss fast vid. Att det är ett hopp på liv och död i liv och död. Ett hopp som inte liknar någonting annat. 

De som skrev detta är inte präster eller pastorer. De nöter nog inte heller kyrkbänk varje vecka ens i tider när detta är möjligt. Ändå är deras ord om påsken laddade med en kombination av vördnad, längtan och uppmaning som vittnar om att de, mer än att bara ana, har fått skymta något omistligt. Det fanns en vördnad inför mysteriet, en längtan efter att själva få smaka och se och en uppmaning till oss som är påskens folk att leva och dela det hoppet i våra liv. De satte ord på en längtan som hos många nog länge gömts under både påskpynt och annan bråte, men som nu brutalt tvingats upp till ytan av pandemin. Längtan efter ett hopp och en tro som håller att leva och att dö på. 

 När jag ställt ifrån mig min tomma kaffekopp låter jag ett bibelord få följa mig: »… lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd« (Joh. 4:35). 

• Della
• Twittra