Det är kväll i det kurdiska självstyret i norra Irak. Solen ska just gå ner och hundratals välklädda människor strömmar in i den stora festhallen Mohammed Aref Jaziri Hall. Patriarker och ministrar, muslimer, kristna, yazidier, bybor och hjälparbetare – alla är på plats! Det är högklackat, prästkappor och folkdräkter om vartannat. Det som började som en liten kristen, svartlistad grupp som ville hjälpa flyktingar i sina hem, firar sin 30-årsdag i en festlokal med plats för 500 gäster från hela världen.

– Det är väldigt omvälvande att se allt vi lyckats åstadkomma tillsammans, säger Fader Emmanuel Youkhana som är chef för organisationen Capni.

Knappt 30 år gammal avskiljdes Emmanuel som präst för en grupp kristna irakier på flykt i de kurdiska delarna av Irak i slutet av 80-talet. Det var under Saddam Husseins regim och situationen för många kristna och minoriteter var svår, redan då. Församlingsmedlemmarna, som Emmanuel var satt att tjäna, hade tvångsförflyttats från en by som demolerats av regimen.

– Det var väldigt speciellt att bli församlingspräst där, på en plats där det inte firats gudstjänst på ett halvt sekel. Många av familjerna i gemenskapen hade dessutom förlorat allt och bodde i tält, berättar Emmanuel. 

Något år senare bröt Gulfkriget ut och plötsligt var miljontals människor på flykt i Irak. Många sökte skydd i området där Emmanuel och hans församling fanns. Utsattheten var enorm.

– Vi gick ur askan i elden. Det räckte liksom inte att tala om det kristna hoppet med vackra ord på söndagarna. När mammorna kom med sina hungriga barn på måndagen, utan kläder och medicin, då behövde vi ge dem ett praktiskt hopp och predika också med handling. Hopp är inte bara ett gulligt ord. Men när vi hjälper ett barn att gå till skolan eller ger människor arbete, sjukvård och mat, då blir hoppet konkret.

Emmanuel och några av hans vänner kände att de behövde göra mer. En av familjerna öppnade upp sitt hem och genom en kontakt med två lutherska kyrkor i Tyskland fick de ett visst ekonomiskt bistånd, men i huvudsak var det människor i lokalsamhället som hjälptes åt. Det var så organisationen Capni bildades. 

– Genom hela Capnis historia är detta något av det starkaste och finaste – att få se människor som själva lever i stor ekonomisk utsatthet komma tillsammans och arbeta volontärt och hjälpas åt. Särskilt i ett land som nästan saknat ett civilsamhälle! Trots att vi vuxit mycket sedan dess har vi försökt behålla den nerven. Vi bildades i ett hem och vi pratar fortfarande om Capni som en familj, även om vi nu har nästan 50 anställda. 

Till en början var den lilla organisationen dock väldigt begränsad. Regimen i Irak svartlistade deras arbete på grund av deras kristna bekännelse och de kunde bara verka i ett litet avgränsat område i närheten av staden Duhok. 

– Då hade vi ju ingen aning om att Capni skulle fortsätta växa i takt med att kriserna och behoven skulle fortsätta avlösa varandra även under de kommande decennierna.

2003 föll Saddam Husseins regim och Irak invaderades av USA-ledda styrkor, vilket i sin tur ledde till nya flyktingströmmar. Samtidigt öppnade det nya politiska landskapet möjligheter för Capni att expandera geografiskt för att möta de humanitära behoven också på Nineveslätten. Det största slaget mot regionen kom dock när Islamiska staten började belägra stora delar av västra och norra Irak 2014. Under de följande åren flydde inte mindre än 700 000 människor till Duhok och invånarantalet där växte med nästan 50 procent. Var tredje person i staden var flykting. Parallellt med att behoven eskalerade ökade också Capni sin kapacitet, och det var även under den här perioden som EFS påbörjade sitt samarbete med Capni.

– Vi är så oerhört tacksamma för alla syskon som har krokat arm med oss under årens lopp. Jag brukar kalla er för »den osynliga armén«. Utan er hade det aldrig varit möjligt för oss att växa och möta behoven på det sätt vi gjort. I dag når vi regelbundet 600 000 människor. Vi har varit med och restaurerat tusentals hem, skapat nya jobb, återuppbyggt mer än 30 totalförstörda skolor och ett femtontal kyrkor. Tillsammans med er gör vi det möjligt för människor att behålla hoppet och för kristna att våga stanna kvar i landet, trots förtryck och förföljelse. 

Utanför festlokalen i Duhok står partnerflaggorna på rad. Även EFS har fått ett eget banér. De celebra gästerna vet nog inte vad »EFS – en missionsrörelse i Svenska kyrkan« betyder, men flagghavet och alla främmande namn imponerar på besökarna. Tänk att en liten kristen organisation i ett muslimskt land har så många vänner och samarbetspartners.

Grattis Capni! Och grattis till oss som får vara med i den »osynliga armén« och stå tillsammans med syskon från hela den världsvida kyrkan, i kampen för alla människors rätt att bekänna sin tro på Jesus.

 

• Della
• Twittra