Efter drygt tre år i Thailand återvände Paulina till Sverige för att studera juridik. Väl tillbaka i Lund var aktivism ett nytt, men ofta återkommande, begrepp.
– För mig är en aktivist någon som står upp mot det som är fel och orättvist, någon som vägrar att vara passiv när den ser att världen och människor far illa, men jag har egentligen mest tänkt varför har vi det här begreppet aktivism?
Paulina känner absolut igen sig i den definition som aktivister ofta tillskrivs. Däremot ser hon, som kristen, ingen nytta med begreppet.
– Alla kristna är aktivister, tänker jag, för det är så självklart i det kristna livet och risken finns att vi snarare begränsas av begreppet. Att ”jag är aktivist, det är inte du”. Aktivism kan se ut på väldigt många olika sätt, men som kristen är du ju på något sätt kallad utåt, till människor, även om vissas kallelse kanske syns lite mer eller är lättare att sätta fingret på.
Tillsammans med maken Robert och deras fyraårige son är hon nu, sedan två år tillbaka, bosatt på skånsk hemmaplan. Ifjol var hon med i uppstarten av Malmös första skyddsboende för kvinnor utsatta för människohandel. I mars 2015 tog de emot sin första kvinna.
– Vi såg ett behov i samhället där vår välfärd inte räckte till. Dessa kvinnor föll mellan stolarna. Det handlar nästan bara om utländska kvinnor och vi försöker hjälpa dem utifrån deras behov, om de vill återvända hem eller söka asyl i Sverige.
Organisationen heter Noomi och utöver skyddsboendet påbörjade de i våras ett uppsökande arbete riktat mot kvinnor i gatuprostitution. Eftersom majoriteten av dem som säljer sig själva gör det via nätet håller de även på att starta ett internetbaserat uppsök där de, via hemsidor som erbjuder sexuella tjänster, försöker identifiera och hjälpa utsatta kvinnor. Just nu är de fem anställda och ett gäng volontärer. De verkar opinionsbildande genom att hålla regelbundna föreläsningar, bjuda in till konferenser, och ibland debattartiklar. Varje torsdagskväll går de ut med varm choklad, kaffe och kondomer till de platser i Malmö där gatuprostitutionen fortfarande förekommer.
– Vi försöker mest umgås med de prostituerade. Det viktigaste i mötet med kvinnorna är att visa omsorg, vi vill att de ska förstå att det finns människor som bryr sig. Många är väldigt skeptiska såklart eftersom majoriteten blivit lurad in i detta men nu är det många som väntar på oss när vi kommer. Vissa vänder sig bara bort, mest troligt för att de är hårt bevakade av sina hallickar, men vi försöker ta reda på mer om deras situation och behov.
När Paulina som nittonåring skulle välja väg blev nästa steg en lärjungaskola i Kalifornien tillsammans med organisationen UMU, Ungdom med uppgift. Under det halvåret åkte de på missionsresa till Kambodja och Filippinerna där de fick möta kvinnor och barn som såldes för sex.
– Då kände jag att jag har ett helt liv framför mig att göra något av och vad är det som är så himla viktigt att jag inte skulle kunna hjälpa de här människorna?
Efter alla intryck, att själv ha mött den verklighet dessa kvinnor och barn levde i, var det inte längre tänkbart för Paulina att åka hem och fortsätta leva sitt vanliga liv.
– Hur skulle jag någonsin kunna bara glömma bort det? Jag kände mig inte obekväm, trots att det berörde mig djupt så tog inte mina känslor över och jag kände att detta är något jag kan jobba med. Det hemska jag såg gjorde att jag kunde bortse från min egen rädsla.
Hon utstrålar lugn. Det svåra ämnet till trots finns något självklart i Paulinas röst. Fullt övertygad och beslutsam om sin uppgift får hon även det allra svåraste att på något sätt låta enkelt.
– Det handlar framförallt om människor, att såsom Jesus levde, vara närvarande bland de som är i samhällets utkant. Det är så det kristna livet ska vara. På de mörkaste platserna, hos de människorna som lever i det största mörkret, att där försöka vara ett ljus för dem.
Paulina berättar om sina utmaningar, om mörkret där kvinnor försvinner, utsätts för otaliga sorters övergrepp och våldshandlingar utan att polisen och samhället reagerar.
– Råkar man i kontakt med fel person kan det innebära vissa risker. I Bangkok, när vi jobbade med kvinnor från Uzbekistan och Ryssland, var det rysk maffia som styrde. Det hände upprepade gånger att kvinnor mördades och organisationen vi arbetade för hotades. För mig är det en av de mörkaste industrier jag sett, människor behandlas som djur.
Det är tydligt märkbart att människor värderas olika när de flesta kvinnor Paulina möter är utländska och trots deras anmälningar är detta en fråga polisen inte prioriterar. Många av de kvinnor som finns på gatan kommer från Rumänien eller är svenskar med någon form av missbruksbakgrund. Majoriteten av dem som engagerar sig i frågor gällande prostitution och människohandel är kvinnor.
– Det ses som en kvinnofråga eftersom största delen av offren är kvinnor. Själv önskar jag att man mer kunde börja se det som en mansfråga eftersom det till allra största del är män som orsakar och driver på problemet och även är de som utnyttjar kvinnorna.
I hennes saklighet finns ett stråk av frustration. Det är både en ilska över alla de orättvisor hon dagligen möter och en rastlöshet grundad i att ständigt vilja mer. En del av frustrationen riktar hon mot kyrkan där hon tycker det alltför ofta blir för mycket snack och för lite handling, för lite fokus på bön, mod och utmaning.
– Jag älskar kyrkan och allt bra den gör. Den är full av bra människor som vill mycket gott, men det känns ibland som att kristna i västvärlden tycker att det är så viktigt med det mer intellektuella och att kunna sin Bibel. Vi får inte glömma bort att det kan vara lika heligt för Gud att hjälpa någon och att omsätta evangeliet i konkret handling.
När du tvivlar, vad är det som driver dig då?
– Det kan verkligen kännas jobbigt ibland, men då går jag tillbaka till de beslut jag tagit för mitt liv, att jag vill bygga Guds rike och inte mitt. Det är de grundläggande sakerna i kristen tro, som gyllene regeln och att älska sin nästa, som driver mig. Om jag hade varit en kvinna i prostitution så hade jag velat att någon kom och hjälpte mig.
Trots övertygelsen har det inte alltid varit lätt. Att hela tiden möta människor som lever i extrema kriser är påfrestande. De gånger Paulina bott utomlands har hon saknat Sverige, och särskilt de bekvämligheter som livet här erbjuder.
– Att följa Jesus går att göra överallt, men nu när jag är här i Sverige behöver jag kanske vara lite mer vaksam på att inte bli för bekväm och följa med strömmen. Det finns alltid svårigheter i att följa Gud. Sverige är fullt av människor som behöver Jesus på olika sätt, så det finns ingen brist på saker att göra. Just nu ser jag fram emot att komma igång med det uppsökande arbetet på internet för att nå en hittills onådd grupp.
Paulina betonar att alla inte har samma kallelse men vill ändå utmana fler att leva aktivt i sin tro. I många fall upplevs hennes aktivism som anklagande.
– Jag vill inte låta dömande, även om vissa kanske upplever mig så och blir provocerade. Det kan vara bra ibland, jag tror det finns många som kanske har en kallelse att göra något som de inte gör i nuläget, fast det är aldrig bekvämt att utmana människor.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet