Två av de som ska vigas är lite äldre. Prästfruarna L S Khakha från Tumsar och Elizabeth Prasad från Jabalpur. Elizabeth har gått bibelskolan i Shahpur 1974-1975. Hon stannade sedan kvar till 1978 som lärare. Hon har utbildat sig vidare på olika sätt och när hennes make avled tog hon hand om kyrkan i Jaipur. Hon har städat den, haft barn- och ungdomsgrupper och gudstjänster utan att vara prästvigd. En präst i grannförsamlingen har haft de kyrkliga handlingarna.

– Nu ser jag fram emot att kunna hålla en full gudstjänst, säger Elizabeth.

Men det står ju i beslutet att ni första året ska gå under en annan präst och därefter får ni bara ha de kyrkliga handlingarna om det inte finns någon präst?

– Ja, men i vår församling finns det ingen annan, så jag kommer att få sköta det fullt ut på en gång.

Hur tror du det känns för dig efter morgondagens vigning? Är du densamma?
– Jag vill att alla som kommer till gudstjänst ska få andlig vägledning, lyssna till Guds ord och få be tillsammans. När jag har haft en gudstjänst känner jag att det jag gjort är Guds verk.

L S Khakha har en fyraårig utbildning i Raipur.

– Det var undervisning på hindi och jag lärde mig så mycket. Vi läste 27 olika ämnen, några varje år.

Vad säger församlingsborna om att ni ska bli präster?
– De är glada, särskilt kvinnorna. Men inte alla är glada. Men kommer det problem vill vi lösa dem. Naturligtvis ger vigningen oss lite mer makt. Efter morgondagen får vi döpa, viga, begrava och dela nattvarden. Det är glädjefullt, vi är förväntansfulla över Guds gåvor.

Isha Smitha från Sagar och Sundeepa Martin från Guna är yngre än sina kollegor och har två små barn. Ishsa, som har sin 9 månaders baby med sig, har gått fyra år på Gossner teologiska skola och de var sex kvinnor på kursen. De hade bland annat en kvinnlig teologiprofessor som lärare. Mrs Sandeepa Martin har gått en teologisk utbildning i Allahabad.

Hur känns det inför morgondagen?

– Vi är lite rädda, säger Sundeepa. Men det ska bli roligt att arbeta i församlingen, med alla barn, unga och vuxna. Som kvinnor är vi vana att vara ute och evangelisera, och om vi gör ett bra arbete kommer andra att följa efter. Bed för oss, säger Sundeepa och ler där hon håller sitt barn som är tre månader.

Till prästvigningen har det kommit flera kvinnliga präster i andra lutherska kyrkor. I Jaipur Evangelical Lutheran Church var den första prästvigningen av kvinnor 1992, och i Andra Evangelical Lutheran Church 1999.

– Det är en stor ära för oss att få vara gäster här och vi tackar Gud för beslutet. Genom att vara goda präster, goda exempel kan vi vara föredömen så fler vill bli präster säger prästerna Mrs Sathuri och Angela Veronica.

Det är söndag morgon och den stora dagen är inne. Klockan 8:30 samlas alla kyrkans präster, de tillresta gästerna och de tolv prästerna som ska vigas. Processionen startar vid den gamla  nyrenoverade kyrkan i Chhindwara. EFS bidrag med nya kragar till prästskjortorna blir till stor glädje. Efter bön tar Biskop Emmanuel Panchoo upp en indisk sång och alla följer den korsmärkta flaggan mot den nya kyrkan Sankt John. Redan här är fotograferna många och även den lokala pressen både fotar och filmar. Processionen går runt hela kyrkan innan man träder in i den fullsatta kyrkan.

Utöver de fyra män och fyra kvinnor som ska vigas för Evangelical lutheran Church i Madhya Pradesh är det fyra präster från missionsorganisationen National Missionary Society of India (NMSI)

Biskopen ber alla i kyrkan att ta av sig skorna inför denna heliga stund. Det märks att det är något alldeles extra denna söndag. En stor förväntan i luften. Fram inför altaret träder de tolv kandidaterna och bakom dem alla kyrkans präster. Flera av gästerna har fått sina platser innanför altarringen. Stefan Holmström och Senitha Olsson från EFS, Franklin Ishida från den Lutherska kyrkan i Amerika, Augustin G Jayakumar från nationella indiska kyrkan, Chandran Paul Martin från Lutherska världsförbundet och generalsekreteraren S Rajan från NMSI.

Biskop Panchoo nämner alla vid namn. De svarar i korus på biskopens frågor och böjer knä för vigning och förbön. Vid utdelandet av stolor, biblar och kyrkohandböcker ber biskopen alla gäster att biträda.

Fotograferna trängs på båda sidor om altaret och även vid fönstren intill altaret. Liturgin är bekant, men ändå annorlunda. En del sånger är bekanta men sjungs på annat sätt och det är även många nya sånger. Nu vidtar dop av två barn och Sundeepa Martin, som just vigts, går tillsammans med sin make och släkt fram till dopfunten.

– Ni nya präster, ta ett djupt andetag. Det kan vara sista dagen på länge som ni får vila, börjar Franklin Ishida från USA sin predikan. Han anknyter till att det är reformationsdagen. Martin Luther tog fram olika frågor i ljuset och det är en utmaning för kyrkan även i dag att leva ut evangeliet. Ordinationen i dag är för kyrkan, att ni ska vara ledare i reformationens kyrka. Vigningen av kvinnliga präster visar på en förnyad kyrka. En kyrka som finner nya vägar, som på reformationens tid.

Efter predikan kallas alla gäster fram igen och det blir utdelning av blomstergirlanger och minnestavlor och tillfälle till tal. Stefan Holmström hälsar från EFS och även från ärkebiskop Antje Jackelén. Hennes brev blir tolkat till hindi. EFS gåva är en engelsk studiebibel. Andra gäster ger prästskjortor och stolor. Det är särskilt tal till de kvinnliga prästerna och de manliga gratuleras till att fått vigas med dem denna historiska dag.

De nyvigda får tjänstgöra vid nattvarden och så även alla övriga präster och gäster. De byter av varandra vid altarringen. Efter 5,5 timme tar biskopen med sin kraftiga stämma upp den sista sången. Därefter vill många fotografera de nyvigda.

Jag frågar Elizabeth Prasad till sist, vad som var bäst i dag?

– Ordinationen, den var bäst, den återkommer aldrig. Dela ut nattvarden, det kan jag få göra ofta framöver.

• Della
• Twittra