Herre, samla oss nu alla…

Vad är det att vara en kristen gemenskap? Och vad är det som förenar oss och våra samlingar? I det nya kyrkohandboksförslaget delas gudstjänsten in i tre till fyra grupper. Här fokuserar Johan Holmgren på »Samlingen«.

Gudstjänsten är tänkt att följa Bibelns mönster. Vi börjar i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Sedan påminns vi om syndafallet i bönen om förlåtelse. Därefter kommer Guds tilltal till sitt folk i Ordet. I nattvarden får vi del av Jesu liv, död och uppståndelse. Till sist sänds vi med den Helige Ande ut i världen. Allt detta sammanfattas i det nya kyrkohandboksförslaget med tre eller fyra rubriker, som blir det sammanhållande för alla gudstjänster: »Samling«, »Ordet«, [»Måltiden«] och »Sändning«. Vi börjar i detta nummer med att reflektera kring något av innehållet i Samlingen.

Ordet »samling« uttrycker något grundläggande. Gudstjänsten är en gemenskap. Det handlar alltså inte främst om att jag ska samla mig. Då är vi kvar i ett individualistiskt tänkesätt, som är främmande för gudstjänstens väsen. Ett av målen med att samlas är att forma en gemenskap, Guds folk. Ett folk som inte binds samman av sina likheter utan av Kristus.

Få aktiviteter uttrycker bättre gemenskapens idé än att sjunga tillsammans. Att placera lovsången tidigt i gudstjänsten är inget nypåkommet. David skriver: »Nu kommer ditt festtåg, o Gud, min Guds och konungs festtåg i helgedomen. Främst går sångare, sedan musikanter …« (Ps 68:25–26).

Vad är det då som gör något till lovsång? I Bibelns lovsångsbok Psaltaren är samtliga 150 psalmer riktade till Gud. Det som gör något till lovsång i Psaltaren är inte formen, ja, inte ens innehållet. (Somliga av psaltarpsalmerna skulle vi knappast våga läsa högt i gudstjänsten.) Det är riktningen som är det avgörande. Ändå fastnar vi så lätt i en viss form och musikstil när vi talar om lovsång. Det främjar knappast tillväxten i Guds rike. Paulus påminner om vikten av att låta olika stilar berika varandra när han skriver: »Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan« (Kol 3:16). Fritt översatt till dagens förhållanden kanske han skulle ha skrivit: »Lär och vägled varandra med psalmboken, körsång och nyare lovsånger via Power point …« Vi kan möjligen tillägga, med Bengt Pleijels ord, att det vilar en doft av död i ordet lik-riktning.

Paulus ord påminner också om sångens goda förmåga att fastna i vårt minne. De är få som har dött med en predikan på sina läppar – men de är inte så få som haft med sig en sång, bland det sista de kunnat uttala i livet. Därför är det så viktigt att våra sånger rymmer god teologi, som talar mer om Jesus än om mig.

Till rubriken »Samling« hör också bön om förlåtelse (den kan också placeras senare i gudstjänsten, före Måltiden). Det är en naturlig följd av mötet med den Helige. När Jesaja får se Herren i templet och höra änglarnas »helig, helig, helig« så blir reaktionen omedelbar: »Jag sade: Ve mig, jag är förlorad, ty jag har orena läppar och jag bor bland ett folk med orena läppar« (Jes 6:5).

Syndabekännelsen är en av gudstjänstens mer kontroversiella delar. Somliga vill stryka den helt. Kanhända är det för att det individualistiska tänkandet gjort den obegriplig och missförstådd. Syndabekännelsen handlar nämligen inte främst om mig, utan om oss. Det är inte fråga om bikt. En sådan kräver en människa som lyssnar, kan ge råd och personligt tillsäga syndernas förlåtelse. I stället är denna bön om förlåtelse en viktig del gudstjänstens mål att forma ett folk. Vad vi bekänner är vårt gemensamma utgångsläge, vår syndighet. Vi är en gemenskap som tillsammans deklarerar att vi sitter i samma båt. Eller som det har sagts: I kyrkan är vi alla patienter på samma sjukhus – syndarnas sjukhus. Alla är vi delaktiga i syndafallet och dess konsekvenser. Utan syndabekännelsen riskerar vi att gudstjänsten blir en fortsättning på samhällets ständiga jämförande och rangordnande. Här samlas en annorlunda gemenskap, där ingen är bättre – eller
sämre – än någon
annan. Vi har alla
samma behov av Guds nåd. När vi är överens om det kan gudstjänstens gemenskap fortsätta att byggas.

Sedan kommer Kyrie eleison, »Herre, förbarma dig«, som vi ropar med tiggaren utanför Jeriko. Detta är inte en ny syndabekännelse, som man lätt kan tro. Här är fokus inte på vår synd utan på vår utsatthet i livet som männi­ska. I ropet »Herre, förbarma dig«, lyfter vi fram allt det som kan drabba oss i livet. Krav, rädslor, sjukdom, trasighet – allt det tar vi med oss in i gudstjänsten.

Så händer något. Änglahälsningen ljuder: »Ära åt Gud i höjden«, Gloria. Vi reser oss och lovsjunger Gud, den treenige. Inte som en flykt undan det svåra utan som en övning i att se hur den Gud som har skapat oss, har blivit ett med vår vardag i Jesus Kristus och vill med sin Helige Ande hjälpa oss att leva. Det är något att tacka för, mitt i allt. Kyrie och Gloria, klagan och tacksamhet, existerar sida vid sida i våra liv. En gemenskap som vill andas ärlighet behöver låta dem finnas sida vid sida även i gudstjänsten. Ibland orkar man bara »Herre, förbarma dig«. Då får andra bära min lovsång till Gud. Vilken rikedom att vara en gemenskap!