Det är en sen kväll och jag står i en tillfällig kyrka i en by på landsbygden i Indien. Kyrkan har tre väggar och ett lågt plåttak. Korna ligger i sina bås alldeles utanför väggen. Det är midnatt, månen lyser liksom glödlampan inne i kyrkan. Det är fullpackat av människor i det lilla utrymmet. Lovsången och bönen pågår när vi kommer in för ett kort besök. De har väntat på oss länge. Vi ger en kort hälsning och är med i bönen innan vi ska vidare. Ytterligare en kyrka väntar oss och har väntat hela kvällen. Vi funderar på om det inte går att avstyra det besöket för deras skull, men det gör det inte. De väntar oss.
Jag har nu varit hemma från min Indienresa i flera veckor. Jag tänker på den varje dag. Jag blev drabbad och berörd och har svårt att hitta orden. Vad var det jag såg? Eftersom jag inte känner kulturen är jag inte helt säker på vad jag sett, men jag vet att jag varit med om något särskilt.
Vad gör vi med heliga ögonblick som berör oss? Hur sparar vi och införlivar de ögonblicken med det vi är? Vi är många som genom livet stått inför små och större upplevelser som skakat oss på djupet. En predikan som blivit ett tilltal in i livet, ett samtal med en annan människa som brände till och blev berörande, en jobbig erfarenhet som ledde till växt. Vad händer när vi kommer hem från det där speciella tillfället eller det som vi kan kalla ett Guds tilltal i vårt liv? Är det så att vi låter allt återgå till det normala och lever vidare som om vi inget sett eller hört?
Jag vill inte att det ska vara så. Jag önskar att jag fick leva berörd, att jag fick samla på erfarenheterna, låta dem bränna i hjärtat. Min bön är: Gud, låt mig leva sårbar och påverkansbar så att du får forma en liten lärjunge som får leva i relation med en stor Gud.
Jag bläddrar för hundrade gången igenom mina bilder från resan. Jag ser dessa människor som berättade för oss hur de kom till tro på Jesus. Berättelser som handlade om att de sett på andra kristna, sett på deras livs vittnesbörd och därefter bett om förbön. Tillsammans hade de bett till Gud och Gud hade hjälpt. Jag ser läkarna på sjukhuset i Padhar, som inte nöjer sig med all den fina vård som redan sker och de människor som idag blir hjälpta. Jag ser, hur de i sin kärlek till Jesus, sträcker sig vidare med större drömmar om att kunna hjälpa fler. Jag ser en levande tro, en iver för att fler ska få lära känna Jesus. Jag ser en kyrka som växer trots stora utmaningar. Jag ser det vi som rörelse längtar efter, människor och samhällen förvandlade av Jesus.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet