När jag i somras låg på knä och skrapade färg från de gamla utemöblerna, kom tankarna om tiden för mig. Möblerna hade vi köpt på loppis föregående sommar och nu var det dags att göra iordning dem. Momenten är många och tidskrävande, men på sommaren har jag ju tid – och där började mina tankar snurra om oss människor och vårt förhållande till tiden.

Vi människor handlar snabbmat, dricker kaffe på väg till jobbet och har listor på – eller i alla fall drömmar om – allt vi vill göra innan vi dör. Vi har sociala medier och insyn i våra vänner och bekantas vardag. Vi klickar runt på internet och på bråkdelen av en sekund har vi tillgång till all information som vi kan behöva. Att planera resor eller läsa vetenskapliga artiklar är lätt som en plätt, och vill vi lyssna på musik behöver vi inte vänta tills vi kan uppsöka en skivaffär, utan har all världens musik tillgänglig i telefonen. Ändå säger vi gång på gång: »Jag har inte tid«.

Naturen är bra på tid – den tar den tid den behöver. Att jag önskar snabbt resultat från frösådd till skörd bryr sig inte naturen om. Där får allt ta sin tid. I våra liv finns också det som inte går att påskynda. Det gäller vår inre människa, det vi kan kalla vår inre växt, kunskapen om Gud som präglar vårt sätt att leva. 

Det inre livets växt har att göra med tid och erfarenhet. Människor vi ser upp till som andliga fäder eller mödrar har blivit sådana de är för att de umgåtts med Gud och låtit sig formas. Ett formande som skett under åratal, mitt i livet med allt det rymmer.

Mitt i renoveringen av utemöblerna funderar jag på hur vi lyssnar och lär i vårt liv. Hur hör vi vad som sker i oss och växer genom de erfarenheter som vi möter? Är livet en räcka av dagar där vi ska hinna uppleva och producera mesta möjliga eller en mängd innehållslösa dagar som bara ska passera? Eller kan det vara något annat? Finns det ett tilltal från Gud rakt in i det som är livet? Vad talar Gud om i vardagen, vad lär Herren mig mitt i det som är livet?

Jag målar utemöblerna i grönt och tycker om det jag ser. Stolsramen har lite skönt gung i sig. En psalmvers kommer för mig: »Det gungar så fint när han bär dig mitt barn …« Jag skrattar till, just det, så är det, Gud! Jag påminns om att vara buren, i allt, både i arbete och vila. Innan jag hastar vidare måste jag slå upp psalmen i psalmboken, eller nej, det går fortare med datorn, jag googlar. Psalm 606 av Eva Norberg kommer fram på skärmen och visar sig vara just en psalm om Gud närvarande i tiden, i vardagen:

»Mitt barn, du är buren
I Skaparens famn
Han andas intill dig så nära
Han håller omkring dig
Han känner ditt namn
Han gråter med dig
Han ler när du ler«

• Della
• Twittra