Det jag nu skriver har jag grubblat på länge utan att få någon ro. Varför har vi i EFS och Svenska Kyrkan och inte minst Martin Luther betonat Andens gåvor så lite?

Jag började min »EFS-resa« i ett missionshus på landet med mycket god förkunnelse. Men mycket stannade i slutsatsen: »Jag, fattig, syndig människa.« Hur var det med min egen rustning då? Det karismatiska fick pingstvännerna stå för. Jag minns när jag som tonåring var med min bäste kompis, som var pingstvän, i deras tältmöte. Den tillresande förkunnaren talade i tungor. Min fråga till kompisen var: »Från vilket land kommer han?«

När jag lite senare flyttade in till staden och hamnade i en samarbetskyrka förändrades inte förkunnelsen på detta område. Orden frälsning och omvändelse lyste med sin frånvaro och när prästen i en pingstgudstjänst skulle predika blev slutsatsen: »Om Anden vet vi så lite, så därför har jag inget att säga«. Som ungdomsledare med många ungdomar i kyrkbänkarna blev jag minst sagt förvånad. I denna kyrka var jag frivillig tonårs- och ungdomsledare i fyrtio år. Därför känns det som att »kasta sten i glashus« när jag nu tänker tillbaka. Vad är mitt eget ansvar? Vad har jag förmedlat till ungdomarna?

Det som under den tiden var ett viktigt »andningshål« var Stefan Svenssons sommarkonferenser i Timmernabben. Där var öppenheten för det karismatiska mycket påtaglig. Men det uppstod problem för ungdomarna när de kom hem därifrån till en betydligt försiktigare hemkyrka. Det blev obalans mellan ungdomsgruppens »budskap« och söndagens gudstjänst.

När jag efter olika omständigheter flyttade till en mindre missionsförening möttes jag av en extremt karismatisk pastor med många av Andens gåvor. Det blev en väldig »kullerbytta« för mig personligen och även för den församlingen. Det blev nästan för mycket med bland annat helanderesor till Rumänien och även personliga andliga upplevelser. Det kändes som ett antiklimax, där jag upplevde att jag saknade den andliga kraften.

När jag och min hustru något senare skulle besöka Win Souls for God:s gatubarnsarbete i Addis Abeba, blev vi som reseförberedelse rekommenderade att läsa Agne Nordlanders bok om det karismatiska skeendet i Mekane Yesuskyrkan. Jag blev då varse att vi som EFS:are i flera fall oroat oss för det »som gick snett«, men att vi samtidigt missat de välsignelser i Andens gåvor som Etiopiens folk får uppleva. Har vi som EFS:are tackat Gud för detta? Bönesvar efter 150 år av böner …

Det som definitivt gjorde att jag skriver detta, är att jag som tack för »lång och trogen tjänst« i mitt förra distrikt av dåvarande distriktsföreståndaren fick boken Den oväntade resan av Simon Ådahl. Det är den enda bok (förutom Bibeln) som jag läst två gånger. Efter framgången i Eurovisionschlagern och en jobbig skilsmässa tar Simon helt avstånd från tron, men Jesus släpper honom inte trots Simons hårda protester. Det han sedan får vara med om i sin tjänst med kunskapens ord som nådegåva, blev för mig väldigt starkt.

Saknar vi kraften? Är det därför ungdomarna uteblir? De är bra på att genomskåda vår tvehågsenhet.

Jag vill avsluta med ett bibelord från Mark 16: 17–18: »Dessa tecken skall följa dem som tror: I mitt namn skall de driva ut demoner, de skall tala nya tungomål, de skall ta ormar med sina händer, de skall inte bli skadade om de dricker dödligt gift, och de skall lägga sina händer på sjuka och göra dem friska.«

 

Stellan Elvinsson

• Della
• Twittra