En vanlig missuppfattning om Bibelns Gud är att han utövar millimeterrättvisa. Om Guds folk är en sötsugen syskonskara som ska dela upp sitt lördagsgodis mellan sig, så förväntar man sig att Gud är den konfliktlösande föräldern som ingriper med linjal. Men faktum är att Bibelns Gud inte mäter med den typen av måttenheter.
I ett klassiskt godisbråk är det ofta minstingen som faller offer för sitt äldre syskons övertag och snedfördelade godishögar. I dessa fall brukar en förälder ingripa genom att omfördela godishögarna rättvist och jämnt. Bibelns Gud däremot, hade löst konflikten genom att tilldela hela godishögen åt det yngsta syskonet. Alla som har sett ett godisbråk någon gång förstår direkt vad en sådan konfliktlösning leder till. Orättvisa provocerar. Därför var och är Jesus ord om att »de första ska bli de sista« djupt provocerande och svåra att applicera på en rättvis Gud. Hur ska man förstå detta?
Syskonbråk är något som de flesta kan relatera till. Därför är det ingen slump att Gud använder Bibelns syskon för att förmedla sitt budskap om vad det innebär att vara barn till en Gud som inte bara skipar rättvisa, utan vänder upp och ned på den. Vi ser exempelvis att den förste blir den
siste när Gud vänder upp och ner på den gamla förstfödslorätten i Bibeln.
I läsningen om Bibelns första syskonpar står det att Herren såg med välvilja på lillebror Abels offer, men inte på storebror Kains. Därefter är det lillebror Isak som är Abraham och Saras löftesson, inte storebror Ismael. Vidare förutbestäms Isak och Rebeckas tvillingsöners syskonrivalitet redan i magen när Gud säger att »den äldre ska tjäna den yngre« (1 Mos 25:23). Det är en passande rubrik på Guds omvända syskonhierarki som bara fortsätter. Jakobs näst yngste son Josef räddas från döden och blir upphöjd till en av de största ledarna i Egypten. Där tar sedan lillebror Mose över stafettpinnen några hundra år senare. Temat kulminerar när pojken David smörjs till Israels kung inför sina sju äldre bröder.
Denna upp- och nedvända syskon-hierarki sker inte i undantagsfall, utan i samtliga familje-berättelser som återger Israels historia. Ofta ger den orättvisa fördelningen upphov till en svartsjuk syskonrivalitet som fortplantar sig i efterkommande släktled. Då är det svårt att låta bli att slänga fram rättvisans linjal på bordet. Men att avkräva Gud linjalrättvisa här är ett tecken på att man har missförstått upplägget. Guds omvända ordning bygger nämligen inte på rättvisa, utan på nåd.
Några som genomgående hade svårt att förstå detta nådens koncept var fariséerna runt Jesus. Hur gärna man än vill hålla dessa nytestamentliga antagonister på avstånd, så bottnade deras kritik i samma oförstånd som många av oss kan känna inför Guds orättvisa fördelning. På fariséernas kritik svarade Jesus bland annat med en liknelse om två bröder. En yngre och en äldre…
I liknelsen om de två förlorade sönerna vill båda bröderna ta kontroll över sin faders arv. Brödernas olika strategier för att uppnå detta kan representera två diken som Guds folk fastnar i när det kommer till att förhålla sig till Guds nåd.
Den yngre brodern är förlorad för att han lider av klassisk självupptagenhet som sätter den egna viljan före alla andra. Den äldre brodern är också förlorad, men inte för att han är självupptagen, utan för att han är så upptagen med att leva rätt att han har missförstått syftet med det.
Den äldre brodern är så blind av att försöka förtjäna sin faders gunst, att han inte ser att arvet redan tillhör honom. Kalven som slaktas för den hopplösa lillebroderns skull, till den äldre broderns stora förtret, är redan hans att förvalta. Att storebrodern inte vill glädjas med sin far över att den förlorade lillebrodern har återvänt, vittnar om att den äldre brodern varken känner eller förstår sin faders vilja.
Sanningen om Faderns arv, hans rike och hans nåd, är nämligen att det aldrig kan förtjänas eller kontrolleras, utan bara tas emot.
Detta var Jesus provocerande budskap till fariséerna. Det är även vad som ligger bakom Guds provocerande rättvisa. Bibeln är en enda lång släktkrönika som handlar om vad det innebär att vara arvtagare till en Fader, som inte måttar upp sitt arv med linjal, utan med en bägare som flödar över av nåd. Det är en orättvis nåd som provocerar fram reaktioner och lämnar blodiga spår efter sig i Bibeln. Guds folks sanna natur avslöjas för att den står i strid med Faderns.
För egentligen är det ganska enkelt. Ägaren av jorden säger: »har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt?« (Matt 20:16). Att Guds nådefulla förvaltarskap provocerar den som inte bär upp skapelsens grundvalar på sina axlar, säger något om hur långt bort man är från att passa in i Guds familj och arvtagarskara.
Men det finns hopp. Liknelsen pekar nämligen på ett vakuum som Jesus själv uppfyller. Där det saknas en äldre bror som delar sin faders kärlek, kommer Jesus in i bilden. Av alla bibliska familjeberättelser är Jesus den första förstfödde sonen vars födslorätt inte tas ifrån honom till förmån för ett yngre syskon. I stället offrar han den självmant, för att rädda sina förlorade småsyskon när de förtjänar det som minst. Det är så den sanne äldre brodern ska förvalta sin födslorätt och familjeposition. Genom att tjäna andra. Med denna familjehierarki intakt blir Guds uppmaning: »den äldre ska tjäna den yngre«, inte en bestraffning eller en orättvist provocerande gudomlig nyck. Den blir istället en profetisk uppmaning till att leva enligt Guds rikes mest grundläggande infrastruktur. De första måste bli de sista i himmelriket eftersom dess grundlag bygger på självutgivande kärlek som kräver offer och ödmjukhet.
Men märk väl att det inte är utgivandet av kärlek som föder ödmjukhet. Vi behöver alltid påminna oss om att den ödmjukhet som råder i Guds rike kommer ur att man först har fått ta emot. Därför är vi alla förlorade tills vi närmar oss Fadern med den yngre broderns händer, som till slut är så tomma att de bara har plats för den provocerande och orättvist kärleksfulla nåden.
