Samtal över telefon, sms eller sociala medier kommer inte ens i närheten av att ersätta verklig närvaro. Som skapade till gudsavbilder är vi tänkta att leva nära varandra och nära Gud själv. Därför blir livet präglat av tomhet och förvirring då människan i syndafallet mister gudsnärvaron. När vi tappar bort Gud tappar vi också bort oss själva. Frånvaron präglar oss och bristen på närvaro har blivit människans största bristsjukdom.

Vi kan se att Guds närvaro är ett grundläggande tema i Bibeln. Från pärm till pärm skildras människors möten med den levande Guden och hans närvaro. Vi får läsa om så många personliga möten, men också om hur Gud möter ett helt folk. Det som utmärkte israeliterna som Guds folk var aldrig deras förträfflighet, att de gavs lagen eller deras högtider och annorlunda levnadssätt. Det som utmärkte dem framför allt annat var Guds egen närvaro. Allt det andra var bara yttre uttryck för ett centrum i den levande Gudens närvaro mitt ibland dem.

För en tid sedan besökte jag den fascinerande Tempelplatsen i Jerusalem. Detta var platsen där Gud sänkte sin härlighet och på ett särskilt sätt manifesterade sin närvaro. Här kunde folket komma nära, och templet som Guds hus på jorden blev den centrala platsen för tillbedjan och gudstjänst. Templet var symbolen för Guds närvaro och därför blev sorgen total då templet förstörs och »Herrens härlighet« viker från Jerusalem.

Men redan i GT annonserar profeterna en Guds adressändring på jorden. Jeremia talar om att Gud sluter ett nytt förbund med sitt folk och flyttar in: »Jag ska lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan. Jag ska vara deras Gud, och de ska vara mitt folk. Alla ska känna mig, från den minste av dem till den störste, säger Herren.« (Jer 31:33, 34)

Hesekiel talar om att flytt­röran innebär stora förändringar: »Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag ska låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem.« (Hes 36:26)

I ett samtal med en kvinna vid brunnen i Sykar (Joh 4) är det som om Jesus sätter sig ned och skriver ett flyttkort och annonserar att nu sker det som Fadern har längtat efter och det som profeterna har talat om. Nu är tiden inne för Guds adressändring! Centrum för tillbedjan är inte längre knuten till en plats på jorden utan till en plats i människan. Varje troende får enligt Jesu ord en inneboende källa med »vatten som flödar fram till evigt liv«. Och just då prästerna öser vatten i templet på Lövhyddohögtiden bjuder Jesus in till Guds äventyrsbad. På en plaskvåt tempelplats ropar han: »Om någon är törstig, kom till mig och drick! Den som tror på mig, som Skriften säger, ur hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram.« (Joh 7:37)

När jag nu står där, mitt på Tempelplatsen, grips jag av hur fantastiskt det är att Gud på Pingstdagen förvandlar Templet, Gudsrikets kontor på jorden, till ett postkontor. På Pingstdagen faller Guds Ande över den lilla skaran troende, alla samlade i förväntan och bön. De uppfylls och genomströmmas på ett förunderligt och mäktigt sätt. Människor berörs och förvandlas av Jesu närvaro, och på den dagen föds kyrkan och får liv, kraft och riktning. Gud sänder ut sin närvaro i och genom de troende.

Jesu död och uppståndelse instiftar det nya förbundet. Det är det största och mest centrala i Evangeliet. Men det är genom Andens utgjutande som Gud förverkligar detta nya fördjupade Immanuelsförbund. Jesus ger kallelsen till lärjungarna att gå ut, men säger samtidigt att de skulle stanna i Jerusalem för att först utrustas för uppdraget. De beordras att vänta tills de blivit klädda med Guds kraft innan de kan gå vidare i uppdraget. »Och se, jag ska sända er vad min Fader har lovat. Men ni ska stanna här i staden, tills ni har blivit beklädda med kraft från höjden.« (Luk 24:49)

Det är förunderligt, men Gud verkar ha så stort förtroende för oss som kristna att han gjort oss till förvaltare av Guds egen närvaro. Vi kan nog åstadkomma något ganska trevligt själva, men Jesu kallelse till oss att gå ut med evangelium till hela skapelsen och etablera Gudsriket, den kallelsen kommer vi ingenstans med utan Guds närvaro och kraft. Guds Ande är inte utgjuten för att komplettera oss då vi inte räcker till utan för att vara drivkraft och riktningsgivare i allt vi är och gör.

Vi är närvarons folk. Det är inte vår förträfflighet eller fina verksamhet som gör skillnad, det är Guds närvaro. Gud skapar med sin Ande ett folk som han kan leva bland och som i sitt gemensamma liv kan gestalta Guds liv och Guds karaktär. Vår kallelse är att leva och bjuda in till ett liv i Guds närvaro.

• Della
• Twittra