Det är en solig förmiddag i Linköping och biskop Martin Modéus går den korta vägen mellan stiftskansliet och domkyrkan. En äldre man med täckjacka och kundkorg på pakethållaren kommer cyklandes nedför backen och stannar till vid Martin. De hälsar glatt och pratar en stund. Biskopen ger inget sken av stress trots att schemat är späckat – det är inte långt innan han tar över staven som ärkebiskop för Svenska kyrkan efter Antje Jackeléns pension.

– Jag tycker jag möter det goda hela tiden. Jag behöver bara gå över gårdsplanen så skuttar en ekorre förbi, ett träd strålar fram i höstens färger, jag möter en vän som stannar och byter några ord.

Martin Modéus är uppvuxen i Jönköping och Bymarkskyrkan, 700 meter från Dalvikskyrkan som är landets äldsta samarbetskyrka mellan EFS och Svenska kyrkan – mötena däremellan var många. I början av 2000-talet arbetade han själv som komminister i en annan samarbetskyrka, Ängskyrkan i Tumba.

– Jag har en stark glädje och kärlek till EFS och jag har fått med mig så oerhört mycket därifrån, säger Martin och nämner både kärleken till Jesus och kärleken till bönen som kännetecken för rörelsen.

Efter sin tjänst i Ängskyrkan arbetade Martin Modéus som stiftsadjunkt med fokus på gudstjänstutveckling i Stockholm fram till 2011, då han vigdes till biskop i Linköpings stift. Hans valspråk blev Levande tillsammans med Kristus, vilket också är titeln på herdabrevet som gavs ut 2016. Där hänvisar han till ett gammalt talesätt: Mission is finding out what God is doing and joining in – Mission är att ta reda på vad Gud gör och vara med.

– Jag ser en Gud som hela tiden verkar. Jag ser Guds kärleksfulla hand i naturen, blicken i en medmänniskas ögon, ett upprättande ord – där verkar Gud, för Gud verkar i allt det som är gott. Det är en klangbotten i mitt sätt att tänka teologiskt; att Gud talar i allt, Gud verkar i allt, och vår uppgift är att kliva in i och vara med.

Hur kan vi då gensvara och kliva in i Guds verk? Martin fick vid ett tillfälle några nyckelord till sig, efter att ha funderat på vad Jesus kärnbudskap egentligen var. Om Jesus hade varit en chef, vad hade han delat med sina medarbetare i ett tidigt skede? Höll han någon sorts linjetal? Genom att leta i början av evangelierna fick Martin upp ögonen för det första talet Jesus håller, när han läser en text ur Jesaja i Nasarets synagoga. Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. (Luk 4:18–19)

– Detta har jag kokat ner till fyra nyckelord: glädje, befrielse, äkthet och nåd. Där detta är en verklighet, där kan vi säga att man ser spår av Guds ande.

Martin pekar på väggen bakom mig, där de fyra orden gestaltas av fyra olika fotografier på ekorrar.

– Jag var på retreat för ett antal år sedan, och då gjorde jag det till min andliga övning att låta ekorrarna berätta för mig om Guds verk i glädje, befrielse, äkthet och nåd. Det var jätteroligt!

Det är ingen slump att bilderna hänger på just den väggen, bakom soffan.

– När jag sitter i ett samtal, som vi gör nu, blir jag påmind om de här orden. Jag kan ibland sitta här och fundera vad människan jag möter behöver. Vad är min ingång? Poängen är att de ska samverka – äktheten vi söker är nådens äkthet. Glädjen vi söker är inte någon skadeglädje, utan en befriande glädje.

Martin Modéus herdabrev Levande tillsammans med Kristus beskriver sju rörelser – med stiftsorganisationens vision levande församlingar som mål. Rörelsen Verksamheten – från uppdelning till generationsöverskridande ligger Martin varmt om hjärtat.

– Vi är det enda sammanhang i samhället där alla åldersgrupper möts regelbundet, och möjligheterna till generationsöverskridande möten är ingen annanstans lika stora som i Svenska kyrkan. Att få generationerna att lita på varandra skulle kunna vara ett av våra största diakonala bidrag i samhället. Och samtidigt kan jag ibland bli frustrerad över att de där grupperna fortsätter att sitta i varsitt rum och att man inte gör det där enkla.

Vad är då det enkla? Martin berättar om församlingar som planerar fikat så att olika grupper faktiskt krockar i köket istället för tvärtom. I Ängskyrkan hade man församlingshelg för alla generationer och aktiviteter utan åldersbestämmelser.

– Det var inte fotboll för ungdomar, pyssel för barn och bibelstudier för vuxna, utan man hade fotboll, pyssel och bibelstudium och så fick man välja själv. Det är klart att det inte bara är tonåringar som tycker om att spela fotboll – det visste vi ju egentligen!

Som biskop har Martin tillsammans med Svenska kyrkans ungas distriktsstyrelse regelbundet bjudit in församlingsledare och unga till gemensamma middagar och samtal.

– Vi pratar om hur unga ska bjudas in och få plats i församlingens helhet eller i gudstjänsten. Man är placerad så man möter andra, några i ledande ställning och några unga, och efteråt går man ut i sina församlingsgrupper och samtalar om vad man tar med sig hem.

Biskopen nämner också möbleringen i kyrkans lokaler som en viktig faktor.

– När uppdelningen satt sig i det fysiska är det jättesvårt att komma ur den. Ett lysande undantag är Linköpings domkyrkoförsamling. När de byggde om sitt församlingshem strök de det ålderssegregerande.

Det som hade kunnat vara konfirmandernas mysrum blev ett bibliotek med soffor, det som kunde ha blivit barnens pysselrum blev ateljén och i alla rum finns det leksakslådor för mindre barn.

– Helt lysande! Man angrep den fysiska strukturen som annars är självförstärkande i ålderssegregering.

Samtalet om integrering av olika generationer för oss vidare till de olika inriktningar som finns inom Svenska kyrkan. Som Martin berättar i början av texten har mötet med EFS format honom. Uppväxten i Växjö stift satte en högkyrklig prägel men i samarbetskyrkan i Tumba gav ordföranden honom uppgiften att utveckla gudstjänsten, som skulle vara lågkyrklig.

– Det var fantastiskt, för mycket av det som för mig var självklart vreds ur händerna på mig – i god bemärkelse. Jag var tvungen att gå in i gudstjänsten och försöka förstå gudstjänsten på ett helt nytt sätt. Det var otroligt utvecklande för mig och ligger i rätt hög grad till grund för det som jag senare har gjort, säger Martin och syftar bland annat på sitt arbete med gudstjänstutveckling.

I arbetet med gudstjänsterna i Ängskyrkan fann han ett fokus på de tre grundrelationerna: relationen till Gud, relationen till medmänniskan och skapelsen och relationen till sig själv.

– Det kan vara lågkyrkligt eller högkyrkligt – vi behöver inte strida om de frågorna utan kan gå djupare.

– Min allmänna hållning är att jag tycker om olikheter och jag har verkligen inget behov av någon sorts rättning i leden, för sakens egen skull. Vi har så många församlingar och de behöver få vara lite olika, med lite olika struktur och lite olika idéer om hur man firar sin gudstjänst. Det är i grunden något gott.

Martin menar att en väldigt viktig del av EFS nuvarande och kommande bidrag i Svenska kyrkan är att visa att idealitet och brett bärarskap inte behöver innebära slutenhet och stängda församlingar.

– Det upplevde jag väldigt tydligt i Ängskyrkan, både glädjen över engagemanget och värnandet om icke-exklusiviteten, öppenhet och låga trösklar. Det var fint att se.

Under en period hade Linköpings stift ett interreligiöst råd, där man satt och pratade med varandra utifrån olika grupperingar. Men samtalen gick trögt och första punkten på dagordningen var ofta »Vad är gruppen till för?«. Till slut konstaterade rådet att de inte kunde fortsätta på det sättet, varpå Martin Modéus sa: »Äsch, då bjuder jag på middag istället!«.

– Istället för åtta personer som undrade vad vi gjorde där, kom 80 personer som käkade middag och pratade.

Återigen en god upplevelse av det strukturerade samtalet kring en måltid, med placeringar så att kristna från olika schatteringar, muslimer, buddhister och judar hamnar vid samma bord.

– Vi har samtalsfrågor till stöd, men som alltid när det handlar om människor blir det ett  utforskande; vad säger du, vad är din erfarenhet? Vi kan ha program då vi till exempel berättar om våra olika sätt att be, och de får stå okommenterade bredvid varandra. Det kan finnas något jag känner igen mig i, eller något som är främmande. Jag bara älskar det!

Att möta människor med annan religiös tillhörighet behöver inte innebära att man slätar ut sin egen bekännelse.

– Gud har skapat hela världen och alla människor, och alla har någon slags erfarenhet av Gud. Om jag är intresserad av att lyssna på dig och utgår från att du är intresserad av att lyssna på mig också – då kommer jag berätta om Jesus. Ju tryggare jag är i min Jesusbekännelse, desto roligare och mer givande samtal kommer vi att få, oavsett vilka etiketter vi sätter på varandra. Kombinationen av trygghet i den egna identiteten och öppenhet för den andra – och medvetenheten om mitt uppdrag och min glädje att vittna om Jesus – gör detta rätt oproblematiskt.

I ditt herdabrev nämner du att många upplever en viss blygsel för gudsrelationen. Finns det något botemedel för den?

– Att vi gemensamt, på ett enkelt sätt, talar om Gud i våra sammanhang. Vi kristna har ibland tänkt att vi måste säga allt så fort det står någon som inte är bekännande kristen framför oss. Släpp det! Gud är med den människan – de har en historia tillsammans. Jag vandrar med en liten bit.

Martin menar att våra församlingar kan vara övningsplatser, trygga rum där vi på ett naturligt och okonstlat sätt kan tala om vår tro. Där får vi testa språket, vad som känns bekvämt och inte, och lätta bördorna för varandra.

– För en person kan det vara fullkomligt självklart att tala om sin tro, medan för någon annan är tron på Gud så oerhört privat att den bara inte kan tala om det. Ingen ska känna ett krav att göra det. Sen ser det kanske annorlunda ut om femton år, för att livet och Guds ande leder oss in i nya sammanhang.

Hur ser din egen vardagsrelation med Jesus ut?

– Jag ber, vi småpratar. Psaltaren är min grundbön, den är jag hela tiden i och jag är en rätt klassisk tidebönsbedjare, men sen har jag också en bild med mig där jag sitter på en bänk tillsammans med Jesus. Ibland pratar vi med varandra, ibland gör vi inte det.

– Det är inte helt ovanligt att det knyter sig i magen på folk, när bönen blir en prestation och att man stressar varandra till en speciell typ av böneliv. Bönen är inget vi behöver uppfinna utan någonting du finner.

Det är uppenbart att förundran ligger nära Martin Modéus. Han tycker att teodicéproblemet, ondskans problem, är lite övervärderat som filosofisk nöt, och pratar hellre om »det godas problem«. Det godas gåta har sin utgångspunkt i frågor om varifrån all denna skönhet kommer.

– Jag tycker jag möter det goda hela tiden. Jag behöver bara gå över gårdsplanen så skuttar en ekorre förbi, ett träd strålar fram i höstens färger, jag möter en vän som stannar och byter några ord. Vi tycker ofta att det bara är eländesskildringar i tidningar, och det ska vi vara glada för, för det betyder att intuitivt betraktar vi eländet som undantaget.

Martin hör en ton av kärlek som går genom hela skapelsen.

– Ibland talar man om survival of the fittest, och uppfattar det nästan som allas krig mot alla. Men om vi tittar på hur universum ser ut, är ju denna plats, jorden, helt fantastisk. En plats som är så vänligt inställd till livet att vi människor får plats, får växa och utvecklas. En plats som ger nåd och utrymme och möjligheter för maskar och svalor och björkar och skator. Där har du det godas problem. Och vi skickar raketer för miljarder dollar för att leta efter bakterier på andra planeter. Ta ett varv runt jorden och titta här!

En stor förändring och en ny uppgift ligger framför Martin Modéus, och jag frågar om han är nervös.

– Jag lever i spänningen mellan att det förstås är något stort och fantastiskt, och ett otroligt förtroende att bli vald till ärkebiskop – och sen finns det någonstans en tanke på att jag har lärt mig nya jobb förut. Man måste både ha respekt för sammanhanget och någon slags avslappning i vardagen. Jag har massor av människor omkring mig som vill mig väl. Sen går det åt pipsvängen ibland, och då är väl jag den som får be om nåd.

Från åren i Linköping tar han med sig de drömmar och visioner som där vuxit fram: den lokala församlingen och vikten av olikhet, det generationsöverskridande arbetet och idealitet.

– Och den fasta förtröstan att Gud verkar i allt med glädje, befrielse, äkthet och nåd.

• Della
• Twittra