Varför är det bara pingstvänner som får nådegåvor?« Den frågan har ibland dykt upp i tidigare jobbsammanhang. En fråga som har bidragit till att jag ofta under åren återkommit till temat »gåvoupptäckande«. Ett område som ofta har väckt direkta, konkreta reaktioner vilket har gjort att det känns väldigt meningsfullt att fundera kring detta.
Minnesbilder dyker upp när jag går igenom tillfällen då människors gåvor blivit tydliggjorda. Till exempel hon som tyckte det var självklart att ge bort mycket. Hon och hennes man hade varit studenter länge och när de nu fått välavlönade jobb blev det mycket pengar över till Guds rike. »Tänker inte alla så?«, sa hon förvånat. Kan det vara gåvan att frikostigt dela med sig?
Eller han som berättade om alla sina samtal som han bara »hamnat i« om sin tro på Jesus. Kunde det vara evangelistens gåva? Handlade inte det om att stå på torget och predika?
En annan fick en förklaring på den där obehagskänslan som hon upplevt i vissa sammanhang. Den starka förnimmelsen av att något var fel i gudstjänsten eller i församlingen. Gåvan att skilja mellan andar? »Aha, det är det som händer!«
Det här handlar om mer än att duga som man är eller att acceptera sig själv. Det handlar om insikten att Gud har tänkt just detta för mig. Jag är designad för detta. Gud har bruk för mig.
Det är evangelium att få förmedla att nådens gåvor är till för alla och att det finns utrymme för stor variation i gåvo-repertoaren. Mycket större variation än de sju eller nio jag fick lära mig om i min ungdom.
Kunskap om Andens gåvor och gåvoupptäckande borde inte vara en plusmeny i våra liv. Det borde höra till kunskap som alla som växer upp i en kristen gemenskap får med sig från början. I alla sammanhang där vi ser lite mer av varandras personlighet finns möjligheten för oss alla att bekräfta varandras gåvor. Inte med tvärsäkerhet utan med ödmjukhet som ger utrymme för den andres egen upplevelse.
Det finns ett litet »men« i upptäckarglädjen. Den drar år ett visst håll. Under åren har jag mött många med tjänandets gåva, med undervisningens gåva, med tröstens eller gästfrihetens gåva. Däremot har jag mött mycket få profeter med gåvan att hela eller tala kunskapens ord för att ta några exempel. Beror det på att EFS:are sällan får den typen av gåvor?
Nej, jag tror inte Gud gör skillnad på människor utifrån församlingstillhörighet när gåvorna fördelas. Däremot gör vi skillnad på vad vi ger plats för. Hur ser det ut med tillfällen i vår rörelse att pröva om jag har profetians gåva? Hur får de med förbönens gåva utbildning? När kan vi öva att använda kunskapens ord? Tolka tungotal? Det är svårt att upptäcka, än mindre lära sig praktisera, det som vi aldrig talar om eller tänker in. Gud har stor variation, men vi har mindre av den.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet