En januaridag i Sala passerar en bil Andreas. Det är familjens grannar som vinkar glatt till honom och han förstår att de kommit hem från BB. Direkt ringer han till sin fru Frida och ber henne komma hem så att de kan besöka de nyblivna föräldrarna, men hennes svar är bestämt:

– Nej nej nej, du måste vänta! Gå inte dit!

Samma kväll blir en av deras söner bjuden till en kompis familj. De ska äta hämtpizza och Frida funderar: Borde hon erbjuda att betala för hans mat? Att ge en klase bananer eller en påse socker är ju inte naturligt i det här landet.

Kulturkrockarna har varit många sedan familjen Thornell – Frida och Andreas och sönerna Silas, Sakarias och Isak – flyttade från Addis Abeba till Sala i juni 2022. Efter åtta år i Etiopien känns livet i Sverige på många vis främmande. Det är tydligt att ett nytt kapitel har påbörjats och skillnaderna i vardagen är stora. Frida lyfter särskilt fram den sociala gemenskapen:

– Där är man överlåten till varandra, oavsett om det är en främling på gatan, en granne eller ens bästa vän.

– Livet utgår från gemenskapen och det ömsesidiga beroendet, säger Andreas. Här i Sverige är idealet att man ska vara självständig och oberoende, livet utgår inte från relationerna.

I Etiopien arbetade Frida och Andreas med en grupp förföljda kristna som hade svårt att komma in i de lokala kyrkorna och vars nya tro gjort att deras familjer brutit med dem. Det gjorde det ännu lättare – och viktigare – att komma nära varandra. Hos dessa konvertiter fanns ofta en extra sårbarhet och tveksamhet i tilliten inom gruppen. För vad händer om någon går tillbaka till den tidigare religionen? Där spelade Frida och Andreas en viktig roll eftersom de kom utifrån, och då även de hade lämnat sitt hemland, sina sammanhang och familjer, hade de liknande behov.

– Det finns ett starkt vi; vi har koll på varandra. I det sammanhanget är klanen allt det staten eller kommunen är här i Sverige, säger Andreas. Och om det i början var ovant att få telefonsamtal och besök när jag var sjuk – att jag är sjuk betyder ju i Sverige att du inte ska komma – kom jag efter några år in i det och ville att folk skulle bry sig. Det är fint att störa ibland. I Sverige sätter vi en ära i att vara finkänslig och backar gärna.

De sista åren i Addis Abeba präglades av stora omställningar. Pandemin innebar hemskolning för de tre pojkarna – alla var hemma hela tiden och ovissheten var stor. Samtidigt planerade Thornells för en flytt till Somalia, vilket fick ställas in när säkerhetsläget för deras vänner förändrades drastiskt. Även valet i Etiopien ställdes in i augusti 2020, vilket föranledde en konflikt mellan centralregeringen och det lokala styret i Tigray som sedan eskalerade till ett inbördeskrig. Ett år senare, i augusti 2021, gjorde stora mängder regn och en brusten flodbank att området där familjen Thornell bodde översvämmades. Åtta personer, varav tre barn, dog och 73 människor förlorade sina hem – bara på Mekane Yesus-seminariet där deras hus låg. Därefter följde sex veckor av kraftigt regn, vilket för barnen var som att återuppleva ett trauma. I slutet av året fick familjen lämna Etiopien en tid på grund av oroligheter. Dessa omständigheter gjorde det ännu svårare att tänka framåt. Frida berättar:

– Vi var trötta på att aldrig kunna planera någonting och livet var väldigt sårbart. Fördelen är att man verkligen bygger relationer med människor i sådana situationer, nackdelen är att man blir ganska trött av det, och det är svårt att sätta upp mål och leva upp till dem.

I juni 2022 var det dags att flytta till Sverige. Den sista terminen kom att bli viktig för hela familjen, med vanlig skola och fina avsked. Men var skulle de bo, vad skulle de jobba med, vilken församling skulle de tillhöra – och vad bestämmer man först? Till slut gick flytten till en tegelvilla i Sala, som de köpte utan att ha sett. Andreas har en deltidstjänst i Bäckbykyrkan i Västerås, och både han och Frida jobbar på EFS Sverigeavdelning med projektet Injil, där de vill rusta kristna att möta människor med muslimsk bakgrund och bygga församling tillsammans.

Paret minns hur deras nya grannar i Sala en vecka efter inflytt sade att de så gärna velat hälsa dem välkomna, men att det inte varit läge eftersom de verkade så upptagna med att bära in möbler och lådor.

– Vadå »inte läge«? Det var väl det perfekta läget att komma och hjälpa till? säger Frida. Deras försök att komma nära människor – som att bjuda hem en granne och inte bara hälsa över den gemensamma häcken – uppskattas ofta, men de upplever att många är ovana. Som de nyblivna föräldrarna i grannhuset, som beskrivs i början av texten. Andreas och Frida väntade några dagar innan de knackade på, men deras grattis möttes ändå av en frågande blick från den nyblivna pappan i dörröppningen.

I Sverige är också de naturliga mötesplatserna färre – folk lever sina liv inomhus och har fullt upp med sitt.

– Tänk då på en människa som kommer till Sverige och aldrig varit med om det här tidigare – det måste kännas som att alla avskyr en, säger Frida.

Hon har ofta lyft upp vikten av att kristna öppnar upp sina hem och liv för muslimer som kommit till tro på Jesus och har då mötts av åsikten att det faktiskt gäller alla nykristna. 

– Det ligger något i det, och alla behöver det sociala, men då har man inte riktigt förstått vad det är att vara van vid att leva nära sitt folk. Och när man lämnar sitt land eller sin religion klipps alla band av.

För just konvertiter ser Andreas ett mönster som gör att många inte »fastnar« i lokala församlingar.

– Man vill få in dem i verksamheten, men man får inte in dem i sina liv. Det blir mer fokus på aktiviteterna än relationerna. Och kanske har man inte plats för fler människor i sitt liv?

I den gemenskap av kristna konvertiter Frida och Andreas var del av i Addis Abeba var det minst sagt annorlunda. En gång skulle de samla in pengar till en persons operation. Istället för att skicka runt en kollektbössa för anonyma gåvor bestämde gruppen hur mycket var och en skulle ge. 

– Du får ge 500 birr, du får ge 200 birr och så ringer vi Ali, han får ge 700 birr, berättar Frida. Någon protesterade och sa att han redan hade gett till något annat ändamål, men annars accepterade alla detta och det var liksom inget problem. Det visade på ett otroligt vi – och en stor koll på varandra. 

Frida och Andreas jobbar med samma förföljda grupp här i Sverige.

– Det är väldigt lyxigt, vi har inte behövt klippa alla band, och det är mycket som är likt, säger Frida. En sak som var annorlunda där var att jobb och familj gick ihop mer. Såklart engagerar vi barnen här med, men nu är det mer åtskilt.

På frågan om vad hon föredrar svarar Frida direkt:

– Som det var där. Samtidigt räcker orken inte alltid till. Det kan vara utmanande att alltid ha huset fullt av folk, men det är mycket roligare att leva så, nära andra människor. 

Andreas pekar även på det omgivande samhället: 

– Även jag är nybörjare på det svenska samhället nu. Det känns mer komplicerat med myndigheter, och människor kan leva utanför samhället på ett annat sätt här. I Afrika kunde vi hjälpa till att fixa utbildning eller jobb – här vet jag inte hur jag ska hjälpa människor. För konvertiter gäller det också att förhålla sig till två fronter: den gamla religionen och sekulariseringen. Det innebär en dynamik som är helt ny för oss. 

För om gemenskapens roll är den ena stora skillnaden, är Guds roll den andra. I både den etiopiska och somaliska kulturen präglas livet av »om Gud vill«. Varje morgon vaknade Frida och Andreas till ljudet av böneutrop, först från moskén och strax därefter från den ortodoxa kyrkan.

– Allt är invävt i att Gud är med överallt och finns i allt, säger Frida, och Andreas fortsätter:

– En vän och jag satt på ett litet café i Addis Abeba där alla, även min kompis, drogs in i en livlig diskussion. Jag frågade vad de pratade om och tydligen var det en kille där som var ateist. »Han argumenterar för att Gud inte finns!« sa de och skrattade över det absurda i det. Här i Sala bor det 15 000 människor, ungefär 200 går på gudstjänst. Även i kyrkan är sekulariseringen påtaglig, det är uppenbart att kyrkan och den kristna gemenskapen inte är i centrum för så många. Man har kanske en större längtan, men säger inte nej till annat för att få plats med det, utan förväntar sig att kyrkan ska ändras så att jag får mina behov mötta under den timme i veckan jag kan vara där. Då måste vi ha ett superkoncept, och folk sliter sitt hår för att få till det där. Samtidigt är det som om kyrkan har lurats att den är svag. Det kan jag inte acceptera.

När Frida ser på sitt vuxna liv kan hon konstatera att det i 20-årsåldern var mycket fokus på evangelisation. De senaste tio åren har handlat om internationell mission, och nu känner både hon och Andreas för kyrkans inre liv – att kyrkan ska få stå upp i sin identitet och på det sättet nå vidare till andra människor. Hon utvecklar: 

– Vi drömmer om en stolt kyrka, inte i oss själva, men stolta i att vi har Jesus. Även om det handlar om olika religioner finns det i både Somalia och Etiopien en stolthet över tron, och det är en självklarhet, medan man i Sverige snarare döljer sin tro. 

Andreas berättar hur hans gudsbild har förändrats under de senaste åren. 

– Gud har blivit större för mig än han var innan. Jag vill inte bli mer och mer sekulariserad, jag vill prata, jag vill inte gömma min tro! Jag tror på exponering, att låta kyrkan synas. 

Hur gör man då för att bevara dessa perspektiv? Frida nämner den oro som numera finns över framtiden, världsläget och elpriser. 

– Vi kunde betala elräkningen den här månaden, vi kan vara tacksamma för det. Jag tänker på en kille i Etiopien som inte hade några pengar alls men en morgon ringde: »Jag har fått pengar idag, kom så bjuder jag er på lunch!«. Det är något oansvarigt över det men också väldigt vackert – jag ger det jag har och har jag inga pengar imorgon, så är det okej. 

– Då är det någon annan som bjuder! flikar Andreas in, innan Frida fortsätter:

– Det finns olika diken att falla i, men vi vill inte bara skydda oss och vårt. Vi vill leva med att Gud är med oss idag.

• Della
• Twittra