Krönika

Gud gör oss en stor tjänst

»Varför heter det gudstjänst?« »Är det för att vi gör Gud en tjänst som kommer dit eller är det Gud som gör oss en tjänst?« Dessa frågor fick jag av min konfirmationspräst som 13-åring och mitt instinktiva svar var att det måste vara det förstnämnda. Det är vi som gör Gud en tjänst. Vi masar oss upp på söndagsmorgonen, offrar vår dyrbara och lediga tid, sitter i obekväma träbänkar, sjunger obegripliga sånger och går sedan därifrån utan att ha fått ut så mycket av att vara där. Det måste väl ändå räknas som en ganska stor tjänst?

»Men kan det vara tvärtom?«, frågade prästen försiktigt. 

Där och då hade jag svårt att se vilken typ av tjänst Gud gör för oss genom gudstjänsten, men genom åren har det blivit allt tydligare. 

För i gudstjänsten händer flera omvälvande saker: vi möts över gränserna, vi ödmjukar oss och erkänner vår skuld, vi får förlåtelse, vi proklamerar att hela jorden är full av Guds härlighet, vi delar nattvard med människor vi egentligen har svårt för och vi får höra orden om att Herren låter sitt ansikte lysa över oss. Och så fylls vi både med hopp och kraft. Hopp om att det goda en dag ska segra och kraft att orka kämpa för medmänsklighet tills dess.

När jag tänker på det blir det alldeles uppenbart att Gud gör oss en stor tjänst genom att bjuda in till mötesplats i kyrkan varje vecka. Att lyssna på en kristen podcast eller lovsång hemma i vardagsrummet kan inte mätas mot att få mötas och uppgå i ett större sammanhang. Ett sammanhang där vi både får bära varandras bördor och tillsammans sjunga Guds lov.

Dessutom blir gudstjänsten en viktig påminnelse om att det egna jaget inte är i centrum och att den kristna tron inte handlar om att söka andliga kickar. Vi får vila från vår egen strävan, alla krav och storslagna ambitioner. Vi slipper vara upplevelsekonsumenter för en stund. 

Men betyder det här att det alltid är roligt att gå till kyrkan? 

Nej. Vissa gudstjänster får mig fortfarande att känna att det är jag som gör Gud en tjänst som överhuvudtaget är där. Jag blir 13 år igen och klappar mig på axeln för att jag offrar en sovmorgon. Men i de stunderna försöker jag påminna mig om att gudstjänsten omöjligt kan vara utformad så att de ska passa just mina preferenser. I stället får jag lita på dess formativa kraft – att Gud handlar och att det finns en styrka i att göra samma sak, vecka efter vecka. Förhoppningsvis hjälper det mig att bli lite mer den Gud har skapat mig till att vara. 

Jag vet inte hur du känner kring gudstjänsten. Om du går dit med stor lust eller om det ofta känns trögt. Förmodligen varierar det. Men oavsett tror jag att det är viktigt att ta sig dit. Även om det inte verkar ge dig ett dugg formas ditt hjärta och dina tankar. I sinom tid kommer det att ge frukt.