Gör som Gud, bli människa!

Den som vill följa Jesus kan inte förfölja sin egen mänsklighet. Gud vill upprätta vår mänsklighet, så vi kan bli dem vi är skapade till att vara: Guds avbilder.

Vad händer när en människa möter Jesus? Hurdan blir hon? Vad vårt hjärtas svar är på frågan avslöjar nog något om vilken bild av Gud som vi har. Om vi skulle lyssna till kyrkans samlade erfarenhet, skulle ett svar troligtvis lyda: i mötet med Gud blir jag mer människa, men aldrig mer än en människa.

När någon formas av Gud, blir hon alltså mer mänsklig. Kroppen, viljan, känslorna, förnuftet upptäcks. I mötet med Jesus börjar det klarna något mer av vem jag är, vad det innebär att vara människa samt vem Gud är. Perspektiven faller på plats: jag blir en människa – beroende av Guds nåd och omsorg. Gud tillåts vara den kärlek som upprätthåller och omsluter hela tillvaron med sin kraft.

Men – och detta är viktigt – i mötet med Jesus blir jag aldrig mer än en människa. Den kristne blir aldrig något slags halvsvävande ande som står bortanför jorden, det mänskliga, och svävar ovanför allt lidande. Snarare tvärtom. 

Ju mer någon formas av Gud desto mer kommer personen att formas av Guds väsen: och Gud är en nedstigande Gud som stigit ner till de mörkaste platserna med sitt ljus. »Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.« (Jes 9:2) 

Under julen blir kanske detta allra tydligast. Gud kommer ner till jorden, blir människa, kött. Gud är »Immanuel« – Gud med oss (Matt 1:23). Vid krubban föds inte bara Jesus, utan också en ny mänsklighet. 

Det gudomliga är därför aldrig ett hot mot det mänskliga, utan en förutsättning för det. Bibelns budskap är tydligt. Gud vill upprätta sin avbild – människan – så att likheten med Urbilden – Gud – kan återställas. I Efesierbrevet kan vi bland annat höra Paulus be: »Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande« (Ef 3:16).   

För att fördjupa relationen till Gud, behöver »jaget« stärkas. Det innebär att lära känna det mänskliga (kroppen, viljan, känslorna) och ta emot allt detta som en gåva från Gud. Ju mer jag lär känna mig själv, desto mer kan jag också lära känna Gud – och tvärtom. 

Om vi försöker förstå vilka vi är lyder svaret från samtiden: gör ett personlighetstest! Den kristna varianten är kanske: gör ett gåvotest! Risken är dock stor att dessa tester gör oss mer självupptagna. Jag blir närsynt och mest intresserad och upptagen av hurdan jag är – snarare än vem Gud skapat mig till att bli.   

Testerna riskerar dessutom att bekräfta det jag redan tror mig veta om mig själv och de negativa egenskaper som upptäckts kan ursäktas med att »det är sådan här jag är…« 

Bibeln pekar ut en annan väg för fördjupad självkännedom. Det är genom att söka sig mot Gud, som människan förstår vem hon är. Den som sätter sig vid Jesus, kommer till sina sinnen och till sig själv. När Gud är den som får förklara mig, förändras jag. 

Det är också genom att rikta blicken mot Jesus som det går att pröva vad som är mänskligt och vad som inte är det. I honom ser vi vad sann mänsklighet är och vem Gud vill forma oss till att bli. »Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild…« (Rom 8:29) 

Gudskännedom och självkännedom är därför inte varandras konkurrenter utan förutsätter och fullkomnas i varandra. Genom att lära känna Gud, lär jag också känna mig själv. Genom att lära känna mig själv, lär jag också känna Gud. Eller som Thomas Merton uttrycker det: »Om jag finner honom så finner jag mig själv, och om jag finner mitt sanna jag så finner jag honom.« (Thomas Merton, Vägen till kontemplation, Libris förlag 2016, s 52)  

Ett mödosamt arbete kan vänta. Om jag under ett helt liv övat mig i att förneka min mänsklighet, behöver jag med Guds och en god själavårdares hjälp återerövra den. Om jag under lång tid fått en förvriden bild av vad det sant mänskliga är, behöver ett liknande arbete göras.

Den som söker sig mot krubban inser att vägen till Gud aldrig kan gå genom att vi vänder oss bort från det mänskliga, eller att vi för den skull heller kan vända oss bort från det gudomliga. Gud har genom Jesus Kristus förenat himmel och jord, Gud och människa – och vad Gud har fogat samman, får människan inte skilja åt.  

Krubbans inbjudan och vittnesbörd lyder: Genom att söka sig mot den Gud som blivit människa, blir vi alla mänskliga.