Runt omkring oss reser sig de väldiga skyskraporna mot himlen. Vi befinner oss mitt på Manhattan och sitter i kyrko­herdens bostad ovanpå Calvary Episkopalkyrka. Här i New York, som de flesta av oss förknippar med neonbelysningen på Times Square, Broadways musikaler, shopping, mode och Wall Street, finns en kyrka som på ett drygt decennium gått från en tynande tillvaro till tre välfyllda gudstjänster varje söndag. I detta grannskap, där lägenheterna kostar orimligt många miljoner kronor och de intellektuella och förmögna lever sida vid sida med hemlösa och kämpande migranter, är Jacob Smith kyrkoherde för en församling med två historiska kyrkobyggnader. 

– Just nu är det en intensiv period i församlingen, som vittnar om den förändring och tillväxt som skett under det senaste decenniet. När jag kom hit som präst för 12 år sedan var församlingen ålderstigen och vi hade en bra bit under 100 gudstjänstbesökare. I dag har vi ett snitt på 350 gudstjänstfirare och vi är en levande församling som växer och berör sin omgivning. Många unga vuxna kallar församlingen »sista försöket« när man överväger att lämna kyrkan och tron, säger Smith. 

Över hela Manhattan finns det mängder av gamla och vackra kyrkobyggnader insprängda mellan shoppinggallerior och skyskrapor. Den episkopala kyrkan har flera likheter med Svenska kyrkan. Även den sekulära storstadskontexten på den amerikanska östkusten är på många sätt jämförbar med svenska förhållanden, till skillnad från många andra mer typiskt amerikanska kristna sammanhang. Vad kan vi då lära oss av denna församling och hur kan den inspirera vårt församlingsbyggande här hemma i Sverige? 

– Vi har aldrig gått in för att bli något spektakulärt eller göra något unikt. Den här staden erbjuder redan allt på det området. Kyrkan varken kan eller ska konkurrera med underhållningsindustrin. Vi har i stället gått in för att bli mer tydliga som kyrka, inte mindre. 

Det här är något som Smith ständigt återkommer till och betonar genom hela vår intervju. Han menar att människor i allmänhet, och kanske i New York i synnerhet, inte söker efter mer av det som kulturlivet redan tillhandahåller, utan efter något som skiljer sig och erbjuder ett alternativ som tilltalar den sönderstressade storstadsmänniskan. 

Denna församling är ett lysande exempel på att både förvalta och förnya. Den gudstjänst vi besöker dagen efter intervjun är levande och liturgiskt medveten, med hängivenhet i såväl lovsång som psalmsång. Kyrkoherdens predikan är lutherskt präglad av lag och evangelium, men med ett synnerligen relevant tilltal som skickligt fångar och kommunicerar kring de frågor som samtiden ger uttryck för. 

Vi är djupt liturgiska men målmedvetet evangeliska. Liturgin är inget självändamål och får inte stå i vägen för budskapet, utan den ska snarare förstärka och förmedla evangeliet. Fördelen med liturgin är att den både undervisar och formar, den är tillgänglig för många som annars inte vet vad de ska be, säga eller göra. Den involverar människor och deras samtliga sinnen. Genom hela kyrkoåret från advent, jultiden, fastan till påsk och pingst, får människor rotas i evangeliets centrala huvuddelar. Sedan kommer trefaldighetstiden (som på engelska kallas »the ordinary time« i den anglikanska traditionen) som verkligen kopplar med människors liv i efterföljelse i vardagen som i allra högsta grad är just »ordinary«, vanlig. 

Jacob Smith är uppväxt i ett indian­reservat i Arizona precis på gränsen till Mexico. Under ungdomsåren lämnade han Episkopalkyrkan som hans familj tillhörde. Han hittade senare tillbaka till tron i en stor pingstförsamling, men återvände efter några år till sina kyrkliga rötter. 

– Jag är mycket tacksam för vad jag fick med mig från pingstsammanhanget. Men jag behövde helt enkelt en tradition, en teologi och en kyrka som hade djupare rötter.

Han gick prästutbildning vid seminariet i Pittsburgh och var helt inställd på att återvända till Arizona, men han fick i stället en kallelse till New York City och i Calvary St. George fick han sin första tjänst som präst, samma församling som han nu tjänar som kyrkoherde. Tillsammans med sin hustru Melanie och barnen Sofia, 11, och Nery, 9, är han verksam och boende mitt på Manhattan. 

– Jag kom hit som färsk präst 2006 och hatade det. Allt var så annorlunda, staden var aldrig tyst och aldrig stilla. Hela tiden hände något, och väldigt lite var förutsägbart. New York är en på alla sätt en tuff stad att leva i. Men jag insåg efterhand att det även fanns möjligheter med utmaningarna. Behovet av evangelium är enormt i en kultur som så tydligt skiljer mellan vinnare och förlorare. Alla arbetar stenhårt, men i en sådan prestationsinriktad miljö avslöjas systematiskt männi­skors svagheter och begränsningar, säger Smith och fortsätter: 

– I New York är det ingen som går till kyrkan för att man bör eller måste. Detta är en stad som mycket mer påminner om Skandinaviens sekulära och postmoderna kultur. Eftersom kyrkan i allmänhet var på tillbakagång tvingades vi att tänka till och medvetet bygga upp något nytt. 

Han beskriver att frestelsen är stor för många i det läget att försöka göra kyrkan mer tillgänglig genom att förändra kyrkans form och språk. Pressen att överleva kan leda till att man överger kyrkans centrala budskap och kännetecken. 

– Mönstret för den växande kyrkan i Apostlagärningarna är att stå fast vid den apostoliska traditionen med evangelium genom ordet och sakramenten i centrum, ett rikt böneliv och en prioritering av gemenskapen. Sedan får Gud ge växten. 

Vi är allt för upptagna med det horisontella planet, människa till människa. Våra gudstjänster följer en traditionell liturgi som förmedlar den vertikala dimensionen: Gud till människa. Vi ber inte om ursäkt för att vara kyrka, en plats där den treenige Guden står i centrum och räcker oss sina gåvor. Det skapar både en trovärdighet och en trygghet. Människor som besöker oss har ofta prövat allt annat. När de väl kommer till kyrkan vill de höra ifrån Gud och möta Gud. 

Den unge kyrkoherden på Manhattan påminner oss om att det är samma medel som vi drar folk till kyrkan med som vi måste använda för att få dem att stanna i kyrkan. Att locka folk en och annan gång till kyrkan kan vem som helst göra med lite kreativitet. Men att bygga en levande församling kräver kontinuitet. Han minns ett lunchsamtal med en kollega från en annan kyrkotradition som beklagade sig över att det mest krävande för honom var att ständigt komma på något nytt som kunde dra folk. 

– Risken är att vi skymmer evangeliet genom att i stället tala om andra ämnen som kan verka relevanta och intressanta. Men sanningen är att det reformatoriska budskapet om syndernas förlåtelse och befrielse från skuld är något av det mest relevanta som vi någonsin kan tala om. Strävandet efter relevans missar ofta målet. Inte sällan blir det tal om att finna något nytt, men relevans i ordets bästa bemärkelse handlar snarare om att återgå till det mest grundläggande. 

Smith menar att det inte finns något egenvärde i att bara kommentera kulturen och samtiden. Men hans församling reflekterar ständigt över de teman och frågor som populärkulturen framställer i film, litteratur och tidningar. Bland dessa frågor, som för övrigt nästan alltid kretsar kring samma teman, som skuld och skam, ångest, fruktan för döden, förlåtelse och försoning, värde och mening, försöker de knyta an till människors största kamp och utifrån det predika evangelium. 

Kyrkans talarstol ska inte vara platsen för politiska kommentatorer utan förmedla hopp och försoning från Jesus. Men vi arbetar hårt med att formulera oss på ett sådant sätt som gör att vi faktiskt kan kommunicera med invånarna på Manhattan 2019. 

Utsikten från lägenheten är som tagen ur en film. Vi är omgivna av lägenheter och hus i mångmiljonklassen. Men Jacob försäkrar oss om att innanför väggarna så kämpar dessa människor med samma typ av frågor. De jobbar stenhårt för att ligga på topp och samtidigt få ihop livet. Många av dem har allt man kan önska sig av materiellt välstånd, men de har även fått erfara den andra sidan av myntet. Rikedom kan inte ta bort människans djupaste dilemma, i viss mån förstärker den snarare dessa defekter. Smith utvecklar sina tankar: 

– När du går till läkaren för en undersökning får du väldigt sällan höra att du har en helt unik åkomma som de aldrig hört talas om. De kan tvärtom lugna oss med att det vi drabbats av är ganska vanligt, något som de sett och behandlat många gånger tidigare och att det finns hjälp att få. Jesus själv beskrev sig just som en läkare som kommit för de sjuka. Så ska kyrkan möta människor. Vi vet vad alla människor djupast sett kämpar med. Det är sällan unikt. Men det finns ett botemedel i evangeliet som befriar från skuld och skam, från oro och rädsla. 

Vi går mot slutet av vår intervju. Smith är inbjuden som huvudtalare vid årets Mission i Sverige-konferens. Vi är nyfikna. Vad är hans främsta budskap till de präster som han kommer att möta i Sverige? 

– Tro det eller ej, men den svenske biskopen Bo Giertz är en av mina stora hjältar. Hans bok Stengrunden (The Hammer of God på engelska) har gjort stort intryck på mig och gett mig modet att våga vara just präst och inget annat. 

– Jag vill sätta fokus på vad det verkligen är att vara präst. Att våga vara en frimodig predikant som förkunnar lag och evangelium, att predika om Jesu blod som renar från all synd och befriar från skuld. Att leda kyrkans liturgi och föra församlingen in i lovsång och tillbedjan. Att prioritera att bygga upp den gudstjänstfirande församlingen och vara en herde för hjorden. Underskatta inte den kraft som finns i omsorg. Var observant och sök vägar att betjäna människors olika behov. 

Ensamhet är en vår tids största farsoter i dag. Med andra ord så handlar det inte om något nytt utan om att återerövra de uppgifter som prästen haft genom hela kyrkans historia. Under ytan har människor i hög grad fortfarande samma behov.

– Vi måste bygga gemenskaper som präglas av nåden där folk blir villkorslöst inkluderade. Men vi ska inte fokusera för mycket på att få kyrkan att växa, utan i stället fokusera på att älska människor och uppdraget att förkunna evangelium. Jag tänker inte minst på Ansgar som blev sänd till Sverige som missionär. Han återvände hem utan att ha sett någon större framgång och kände sig misslyckad. När han senare kom tillbaka fanns det kyrkor överallt. Vår främsta kallelse är inte att vara framgångsrika utan trofasta.

• Della
• Twittra