Jag minns dörrar. Ytterdörrar. Innerdörrar. Dörrar i tunn masonit. Dörrar av tunnaste plywood. Dörrar det gick att blåsa omkull. Dörrar som var omöjliga att öppna. Portar. En ledde till polishuset. En annan var den lätta gallergrinden från tillnyktringsenheten. Och så fanns dörren som låste in oss på OBS-kliniken.

Slutstationerna. Inte alla. De viktigaste. Jag minns känslan av att stängas ute, utan att ens förstå vad som skedde. Dörrar från utsidan. Från fel sida, dörrar som slog igen. Dörrar som stängdes. Bakom oss, framför oss. Ingen dörr lät sig öppnas. Ingen väg ledde fram. Rum efter rum stod låsta. Slutna. Vi fördes bort. Var och en efter sin sort. Tunga tunga portar, som gjutna av all världens oro. Smidda. Det fanns aldrig ett ädelträd, en ceder i Libanon. Det fanns en tom oändlig skolgård. Tiden var bottenlös under sommarmånaderna. Jag minns dessa lätta grindar, andra slog i vinden, dörrar vi inte kunde dyrka upp, dörrar man bara lät vara låsta. För alltid.

Jag minns ljudet av nycklar i lås. Det blev en gräns vi inte kunde passera förbi. Ännu en dörr.

Komma till tro? Resa ett torn? En speciell innerdörr. En vacker glasdörr – motiv, färger, mosaik. En fiskare. Ett nät kastas i sjön. Det var dörren jag slog sönder på min väg ut från konfirmationsundervisningen. Glaset sprack – från kant till kant. Nätet fångade aldrig mig. Aldrig oss. Det kastades förgäves. Aldrig fick vi höra berättelsen om rösten som ropade in i mörkret, den döde Lasarus var vid liv. Hur stilla sin hunger med sten? Vad är en älskande fader? Vill han oss väl? Be och vi skall få?

Ät din sten. Stå framför din stängda port. Bli ingen.

Och det märkliga. Vetekornet slår rot, blir liv, en droppe nåd som plötsligt låter natten spricka upp. Som att omfamnas av kärlek från insidan. Se hur allt blir ljus, mitt i natten. Det fanns dörrar, hundratals portar. Det fanns vägar som aldrig gick mig till mötes. Dörrarna som var stängda för oss. Vår värld. Hur kan den svage vara den starke? Hur tro när allt är tvivel? Vad kallade på mig? Ropade hem mig om natten? Vad gnistrade i den mörka djupa brunnen? Stjärnorna sjöng för Job. Ingen talade för oss. Jag stängdes av från konfirmationsundervisningen. Smällde igen dörren till samlingsrummet. Sprucken. Från kant till kant. Nätet brast. Fiskaren gick itu. Jag kom aldrig tillbaka.

Det fanns svarta fält som aldrig övergav oss. Från ingenstans ett korn av hopp. I allt detta. Ett vetekorn lät sig dö, bli till. Glasdörren till undervisningen gick mitt itu. Jag lät mig stängas ute. Hur finna tro där ingen tar emot dig? Det är enkelt. Den son som ropar ut sin ångest, förtvivlan. Den son som är lämnad. Det gick att förstå. Himlen spricker, som en glasdörr man slagit igen bakom sig. Överlämnad till det som blir till dag, återuppståndelsen. All längtan efter att bli hel, nätet av kärlek fångade oss.

Var och en efter sin sort.

Kristian Lundberg

författare

• Della
• Twittra