Glimtar av hopp bland flyktingarna

Det har blivit något bättre för flyktingarna i ett av de mest IS-kontrollerande områdena som EFS verkar i. Nöden är fortfarande stor. Vi reste till det kurdiska självstyret i norra Irak för att se hur de pengar EFS kontinuerligt samlar in kommer till nytta.

Det är en gråmulen onsdagseftermiddag i april och i en liten barack någonstans i de norra delarna av Nineveslätten i det kurdiska självstyret står Maryam framför jämnåriga och berättar:
– Jag såg IS-männen vid mitt hem. Jag var rädd att vi skulle bli dödade.
Hon tittar ner med sorgsen blick i det bruna golvet, och fortsätter:
– Vi fick fly mitt i natten. Jag saknar mina kompisar, mitt hem och mina saker.
Det är varmt i baracken. 15 barn och två till tre vuxna samlas på eftermiddagarna måndag till torsdag samt lördag varje vecka. Det kan liknas vid ett slags svenskt fritids, men här kallas det Child Friendly Space. I en intilliggande barack samlas de yngre barnen, bland dem Maryams syster.
Vi har rest till det kurdiska självstyret i norra Irak för att se hur de pengar EFS kontinuerligt under de senaste åren samlat in, kommer till nytta.

Vår resa just denna typiska våronsdag, med både regn, hagel och brännande sol, har tagit oss sydväst från Dohuk och rakt mot IS-kontrollerade områden. Mosul ligger cirka fyra mil bort, fronten närmare än så. Dohuk är, förutom Mosul, den stora staden i regionen med sina 350 000 invånare och numera ett slags centrum och utgångspunkt för hjälporganisationer här i norra Irak. I den direkta närregionen finns över 100 000 flyktingar fördelade i tre till fyra stora flyktingläger, men det finns också flera mindre läger. Vi ser flyktingar vart vi än åker. Den här dagen besöker vi ett projekt för barn och ungdomar som EFS finansierar och organisationen Capni driver. Det är här vi träffar Maryam.

Maryam står framför klassen och berättar sin familjs historia. Alla lyssnar uppmärksamt, särskilt vi. Hennes berättelse är lik många vi hört tidigare – människor som fått fly och lämna allt bakom sig på grund av IS härjningar. Hon berättar om saknaden av hemmet som bara ligger tre, fyra mil bort, om vänner och släkt som hon saknar mycket.
Maryam tittar åter upp från det bruna golvet. Utanför barackens små fönster drar det ihop sig till regn igen.
– Jag gillar att ha något att göra på eftermiddagarna, säger hon.
Maryam och hennes vänner är tacksamma till Capni, med hjälp av EFS, som ordnat med den här ungdomsgården. Här får de lära sig att läsa, skriva men också sjunga och dansa. Och fröknarna är snälla, väldigt snälla, försäkrar Maryam. En av lärarna bryter in och frågar Maryam vad hennes dröm är. Svaret kommer överraskande snabbt:
– Jag vill bli advokat, säger hon och ler.
Med på resan är Erik Johansson, EFS missionssekreterare, och Anna Claesson, internationell projekthandläggare på EFS.
– Det är självklart många barn i dessa läger och det är alltid barnen som är mest utsatta i nödsituationer som dessa, berättar Erik som varit i området ett par gånger tidigare. Han fortsätter:
– Ungdomsgårdarna blir som en slags frizon för dem mitt i lidandet. Anna nickar och tycker arbetet med Child Friendly spaces är bra.
Syret i den lilla baracken börjar ta slut, någon öppnar ett fönster trots att regnet ännu en gång är på ingång. Snart är klockan fyra och det är dags för barnen att gå hem. Vi frågar Maryam om vi får följa med och träffa hennes familj. Det är en chansning för vi vill självklart inte tränga oss på, samtidigt är gästvänligheten oftast god på de här breddgraderna. Och visst, det tar inte många minuter för Maryam att få ett okej från mamma att vi är välkomna.

Maryams mamma Lara visar in oss i sitt hem. Det är en annan typ av barack med kokvrå och toalett, men på utsidan är den lik den vi nyss träffat Maryam och hennes kompisar i. Cirka 15 kvadratmeter med ett kombinerat vardagsrum och sovrum som det enda egentliga rummet. Här sover två vuxna och tre barn nattetid och på dagtid är barnens madrasser ihoprullade och uppträngda i ena hörnet. Intill madrasserna står en säng längst kortväggen och en annan längst långsidan av rummet. På dagtid fungerar de som soffor och sittplatser. På väggarna hänger juldekorationerna kvar. Tomten är lika populär här som hemma. Det är trångt i det lilla rummet nu, vi är många som tränger in oss, slår oss ner och väntar på vår värd. Snart blir vi erbjudna te och kaffe och Lara börjar berätta om sin situation.
– När vi lämnade vår stad Bartella och vårt hus visste vi inte vart vi skulle ta vägen. De första månaderna bodde vi hos släktingar.
Den här typen av berättelse har vi hört många gånger, men det är lika gripande varje gång. Att dessa människor bara flytt några mil måste vara påfrestande mentalt. Så nära, men samtidigt så långt bort.
Erik frågar vad Child Friendly Space (CFS) får betyda för dem som familj.
– Det finns skola på förmiddagen, men barnen behöver mer tid att lära sig, fler utmaningar och något att göra på eftermiddagarna. I början sa jag åt mina barn att det var frivilligt att gå på CFS, men numera är det lika viktigt som att gå i skolan – och de vill verkligen gå varje dag, säger hon och tillägger:
– Också för oss vuxna är det skönt med CFS. I bland blir det för mycket med barnen runt om kring oss varje dag. Vi lever i en pressad situation. Vi kan inte bestämma själva om vår framtid. Vi vill tillbaka hem till vår by men vi vet att det inte kommer gå. Vi hoppas inte ens på det. Mitt i detta kan det vara svårt att orka med våra barn. CFS blir en behövlig avlastning för oss som föräldrar.

När vi är på väg ut till bilen summerar Erik dagens besök.
– Det är bättre för flyktingarna nu än vad det var för bara ett år sedan när vi var här. Numera är det inte så många som bor i tält, det flesta har en barack som ger både tak över huvudet och ett rent, jämnt golv, till skillnad från tältlägrens misär, säger han.
EFS har stöttat arbetet i Dohuk-regionen i ett och ett halvt år nu och ända från början har Capni varit en samarbetpartner.
– Jag kom i kontakt med Capni nästan direkt när jag kom hit, berättar Erik. Utav alla de organisationer vi arbetat med i olika delar av världen genom åren är de faktiskt en av de bättre, inte minst på återrapportering kring vad pengarna går till. Och de är faktiskt snabba på att svara på mejl också, säger Erik glatt och Anna nickar igenkännande.

Capni har sitt kontor i en anspråkslös del av Dohuk. På gatan utanför är det bara en liten, liten skylt som vittnar om att organisationen huserar där, men väl innanför den låsta porten är det mycket liv och rörelse. Capni har ett fyrtiotal medarbetare som dagligen reser ut i flyktinglägren och gör all typ av humanitärt arbete. 

Vi träffar fader Emanuel Yohanna, director för Capni. Han visar oss in till sitt kontor och det dröjer inte många minuter innan vi blir serverade te även här. Erik är van efter sina många resor och tar både två och tre skedar socker. Själv tvekar jag och bestämmer mig för att dricka utan socker även denna gång.
– I dag är det nästan inga flyktingar som bor i tält utan de flesta bor i baracker. Det är stor skillnad mot de första månaderna. Det blir inte alls lika kallt för dem på vintern, berättar fader Emanuel och bekräftar Eriks bild av att det faktiskt har blivit bättre för många flyktingar.
Samtidigt är nöden fortfarande stor.
– De flesta internationella hjälporganisationer som kom hit när krisen bröt ut är kvar, men de har mycket mindre budget nu. Matutdelningarna blir färre, hygienpaketen mindre. Det är svårt att få världen att se och förstå att situationen dessa människor lever i inte i sak har förändrats. Dessa människor har inga hem längre. Världens ledare verkar glömma dem och de drabbas påtagligt av detta. Vart ska de ta vägen?
Fader Emanuel svarar själv på den retoriska frågan:
– Ingen vet. Inte till Europa, inte tillbaka till var de kom från. Vart?
– Jag skulle önska att vi kunde göra mer här framöver. Samhörigheten med dessa människor blir stor, de är förföljda för att ha samma tro som oss och både de judiska och kristna rötterna är så starka här i regionen, säger Erik och funderar vidare.
Fader Emanuel stannar upp, lyssnar in Erik och säger till slut:
– Vad ni än upplever att ni vill göra för flyktingarna här i regionen så vill vi hjälpa er. Behoven är enormt stora och pressen på familjerna outhärdlig.

En stund senare lämnar vi Fader Emanuel kontor. Snart ska vi ta oss till flygplatsen och några timmar senare kommer vi att vara hemma igen. Frågan både jag, Anna och Erik har ringandes i våra sinnen på planet hem är om det finns något mer EFS kan göra för flyktingars situation i norra Irak.