Om jag hade vetat vad det skulle betyda hade jag aldrig tackat ja!« Kommentaren från en före detta styrelseledamot har fastnat hos mig, inte bara för ordens skull utan för att jag sedan dess har mött så många trötta ögon och slitna ansikten bland anställda och frivilliga ledare.

Personen påminde mig om det jag hade fått lära mig för länge sedan: att en uppdragsgivares främsta uppgift var att göra allt man kunde för att säkerställa att anställda lyckades med sin uppgift – att ha omsorg om de andra! (Rom 15:2)

Vad hade nu personen varit med om? Jag trodde att styrelseuppdraget kunde vara spännande, utvecklande och en chans att få skapa verksamhetens framtid. Men så hade det tydligen inte varit. Hur hade sammanträdena då varit? Slutade de i tid? Var de väl förberedda? Knöt de an till visionen? Svaret på dessa frågor var förstås: Nej, det var mer känslan av att sakta malas ned.

Låter jag uppgiven? Det var inte meningen. Jag är mer upprörd och ledsen över att goda krafter och ideella insatser blir tunga och tröstlösa. Har du frivilliga som står i kö till uppgifter eller många sökanden till varje anställning behöver du inte läsa mer. Själv fortsätter jag att reflektera en stund till.

Det sägs att ledarskap innebär ensamhet. Jag håller med. Men jag håller inte med om att man måste fylla ensamheten ännu mer av ren obetänksamhet. Många av ledares uppgifter sker i ensamhet. Man kan vara ensam anställd av föreningen, ensam med sin tonårsgrupp, ensam på sitt kontor. Ja, listan kan göras lång. Kruxet är att den ensamheten är ganska väl dold. Det är inte så enkelt för uppdragsgivaren att se den. Man kanske inte ens befinner på samma ort.

Vi säger att vi inte tror på »ensam är stark« utan ett inkluderande »vi«. Men förstår vi hur mycket vi behöver arbeta för att åstadkomma detta »vi«? Det är ju från varandra vi får energi och kraft. Gemenskapen gör oss sedda och bekräftade. Ska det finnas någon hållbarhet i det vi gör, behöver vi ta krafttag för att skapa ett sammanhang för ledare som ger energi, inte tar energi.

Låt oss börja med att fasa ut ensamarbetsplatser för anställda och frivilliga. De har alla ett stort behov av kontakt med kolleger, fikastunder, chans att testa idéer på varandra och inte minst att skapa gemensamma projekt. Blir fysiska möten alltför komplicerade finns den moderna tekniken att tillgå med exempelvis webmöten.

Låt oss se till att samtliga EFS styrelser får utbildning som ger dem kompetens – läs glädje (!) – i arbetet och kunnighet i att skapa kreativa miljöer. Ja, det betyder att det kommer att kosta pengar, men pengar är bara medel. Tänk om ryktet börjar gå att man borde söka sig till EFS, för där tar de väl hand om ledare och miljöerna är både kreativa och fyllda med energi.

Evangeliet handlar om glädje. Låt oss göra allt för att odla den i alla våra sammanhang.

• Della
• Twittra