Gamla konflikter blossar på nytt

Inhemska konflikter och oförlösta historiska trauman präglar fortfarande Etiopien. Statsvetaren och Etiopienkännaren Mikael Ståhl skriver om det aktuella läget i landet.

Det är fortfarande turbulent i Etiopien. Kriget i Tigray är avslutat men oroligheter förekommer i andra regioner. En konstruktiv diskussion förs i parlamentet om hur etniska och regionala motsättningar ska få fredliga lösningar. Samtidigt växer ekonomin och Etiopien är inte längre utfryst av Västvärlden. Den här artikeln kommer emellertid att fokusera på de regionala och etniska konflikterna.

Den väpnade konflikten mellan Etiopiens federala regering (FED) och Tigray People’s Liberation Front (TPLF) avslutades formellt i november 2022 då parterna undertecknade ett fredsavtal. 

Konflikten startade hösten 2020 då TPLF började kriget i ett försök att snabbt inta Addis Abeba. Det misslyckades, inte minst genom att FED fick stöd av eritreanska styrkor och milis-grupper i Amhara-regionen. Sedan böljade striderna fram och tillbaka under två år med stor samhällsförödelse och svåra umbäranden för civilbefolkningen både i Amhara och Tigray. I oktober 2022 kollapsade TPLF:s styrkor. Fredsavtalet innebar en seger för premiärminister Abiy Ahmed. TPLF överlämnade alla tunga vapen och erkände FEDs överhöghet. Val ska hållas där också oppositionspartier får delta.

Med hotet från TPLF undanröjt skulle Abiy kunna koncentrera regeringens arbete på nationell återuppbyggnad. Men det försvåras av att gamla konflikter har blossat upp med förnyad styrka runtom i landet.

Oromiya-regionen står delvis utanför regeringens kontroll. En separatistisk del av Oromo Liberation Front kallad »Shane« attackerar mindre samhällen i Wollega, skjuter invånarna, bränner hus och stjäl boskap. Wollega är en etniskt homogen del av Oromiya. Men på 1980-talet flyttade den dåvarande militärdiktaturen stora skaror utblottade amharer och tigreaner från de torkdrabbade regionerna. De fick land i Wollega och grundade sina egna lokalsamhällen. Det är dessa som nu angrips av Shane. Tusentals har mördats och tiotusentals drivits till flyktingläger. Övergreppen får stora rubriker i etiopiska sociala medier, men premiärministern har i många fall valt att inte kommentera, vilket väckt amharernas misstänksamhet. Det har gått så långt att diasporagrupper av etiopier har ordnat demonstrationer under parollen »stoppa folkmordet på amharer«. I sociala medier frågar många sig om Abiy i hemlighet favoriserar extrema oromogrupper.

Också andra delar av Oromiya är osäkra. Lokala vägar blockeras för att stoppa och råna bussar och kidnappningar sker, men här är det fråga om ren kriminalitet snarare än om politiskt motiverat våld.

Inom oromo-eliten växer en ny ideologi fram som tar avstånd från den »abessinska« kulturen (ortodoxa kyrkan, den monarkiska traditionen, alfabetet) vilken stämplas som aristokratisk, förtryckande och »semitisk«, medan oromerna påstås vara »afrikaner« med historiska rötter i en demokratisk boskapsskötarkultur. I själva verket har det abessinska »förtrycket« i Oromiya upphört sedan länge. Skolans språk är afaan oromo och alfabetet latinskt. Den politiska och administrativa nivån är genomgående oromisk. Men radikala intellektuella driver tesen att oromerna fortfarande är förtryckta och att de bör bilda en egen stat. Inom den ortodoxa kyrkan driver separatistiska ledare frågan om en egen kyrklig synod där liturgispråket skulle vara afaan oromo. Splittrande, hatiska budskap tas ivrigt emot av en ung generation arbetslösa män som är snabba att ge sig på företag och egendomar i regionen som fortfarande drivs av amharer.

Också Amhara-regionen är skådeplats för spänningar. Områdena Wolkeit och Raya hör traditionellt till Amhara-regionen men inkorporerades i Tigray av TPLF 1991. En etnisk rensning vidtog – amharer kördes bort och tigreaner flyttade in. När TPLF retirerade från dessa områden 2020 flydde också den tigreanska civilbefolkningen och de tidigare amhariska bosättarna kom tillbaka. Den amhariska milisen »Fano« hyllades som hjältar för att de (inte armén) stått för motståndet.

För att komma till rätta med Shane, Fano och andra löst organiserade väpnade grupper runt om i landet har Etiopiens parlament beslutat att det bara ska finnas en beväpnad armé som försvarar landet. Milis-grupper ska lämna ifrån sig sina vapen och medlemmarna får välja om de vill gå in i armén eller polisen. Shane har inte gjort detta medan en del Fano krigare har lämnat in vapen. När FED i juli arresterade aktivister i Amhara, som ansågs fortsätta med gerillaverksamhet, väckte detta lokalt motstånd. Misstankar att Abiy ska återlämna Wolkeit och Raya till Tigray, har lett till stora demonstrationer. Enbart under sista veckan i juli inträffade 28 väpnade sammanstötningar mellan armén och Fano. Förhoppningsvis ska tvisten lösas genom en av parlamentet beslutad process om nationell dialog. Men i skrivande stund eskalerar sammanstötningarna.

Men Addis Abeba är en »etiopisk« stad. Dess drygt fyra miljoner invånare har varierande etniskt ursprung men håller på landets enhet och använder amhariska som lingua franca. Likaså är politikerna i den södra regionen i stort sett positiva till Etiopien som enhetsstat, förmodligen för att de 60 olika folkgrupperna som bor där inte ser något alternativ.

När detta skrivs är delar av landets infrastruktur förstörd och inflationen skyhög. Biståndet som stryptes under kriget återupptas endast gradvis. Ändå växte BNP med 6,4 % under 2021/22. Den stora kraftverksdammen (GERD) är snart fylld och levererar el till alltfler hushåll. Produktionen av spannmål, kaffe och frukt har ökat kraftigt de senaste åren. Trädplantering (inklusive fruktträd) är en medveten satsning som har långsiktiga ekonomiska och miljömässiga verkningar. I augusti blev Etiopien medlem i BRICS (en ekonomisk sammanslutning mellan länder i »det globala Syd«). Ekonomin har förutsättningar att växa. Det är politiken som är problemet.

Hur ser framtiden ut? Etiopien är fortfarande ett mångkulturellt imperium med oförlösta historiska trauman och kolliderande identitetsuppfattningar. På den politiska scenen finns både anhängare av en stark enhetsstat och högljudda förespråkare för regional och etnisk splittring. Premiärministerns framtoning är utomordentligt viktig. Abiy kom till makten med ett budskap om nationell samling. Nu måste han genom kraftfull politisk handling visa sig stå över allehanda rykten om etnisk partiskhet.