Frihet, gränser, och tvång

Att samtiden är så fixerad vid individens upphöjelse, riskerar få oss att tänka att det kristna livet handlar om vad jag kan få snarare än vad jag kan bidra med, skriver Amanda Vadian.

De vanligaste fördomarna jag möter som kristen handlar om att jag måste vara väldigt begränsad och kuvad under alla regler och saker man ska göra. Jag kan till viss del känna igen mig vid den beskrivningen. Under perioder i livet har det känts som att vi som kristna bara ska checka av trons att-göra-lista (eller kanske att-inte-göra-lista). Men när siktet ligger på att checka av punkter på en lista har vi totalt missat målet. 

Som ung (och nykristen) kunde jag, ibland i ren desperation, söka efter svartvita svar genom vilka jag skulle kunna navigera mitt liv. »Läs Bibeln« fick jag som svar och blev lite besviken varje gång, för inte kunde jag väl hitta svar där på hur jag som tonåring skulle leva på 2000-talet? Jag försökte så gott jag kunde vara en god kristen och snabbt lära mig att passa in i kyrkan. Efter läger och konferensen var jag riktigt motiverad att börja nya rutiner och sätt att leva. Jag skulle läsa Bibeln varje dag och bli mer lik Jesus. Jag hade alla möjliga armband med kristna uttryck, ett coolt bibelfodral och lyssnade bara på kristen musik. Men det tog väl ungefär en kvart och sen hade jag misslyckats. Bibeln låg oöppnad och jag lyckades verkligen inte älska folk så som Jesus. Men så försökte jag igen. Och igen. Och igen. Jag jämförde mig med mina kristna vänner som var superduktiga på att läsa Bibeln varje dag och ville så gärna ha det de hade. Men till slut var glädjen borta och jag kände mig misslyckad. Den omvälvande kärleken jag golvades av som nyfrälst hade bleknat och nu kändes det kristna livet mer som en börda. Gud verkade inte bry sig om mina prestationer och jag var vilsen och besviken. 

Att leva som kristen i en prestationsfokuserad tid är en riktig utmaning. Vi vill å ena sidan följa Guds röst och ledning, men påverkas å andra sidan oerhört mycket av vår samtid. Att samtiden dessutom är så fixerad vid individens upphöjelse, riskerar få oss att tänka att det kristna livet handlar om vad jag kan få, snarare än vad jag kan bidra med. 

Magnus Malm skriver »Därför klamrar vi oss så ängsligt fast vid våra tryggheter och så kallade rikedomar, som om Gud krävde ett förfärligt offer av oss för att sedan störta oss ut i asketisk självstympning, enskilt och som kyrka. […] Djupast är detta naturligtvis ett avslöjande av vår egentliga gudsbild.« (I Lammets tecken, s. 115).

Paulus skriver till korintierna: »Men jag är rädd för att liksom ormen överlistade Eva med sin slughet, så skall också era tankar förföras och lockas bort från uppriktigheten och renheten gentemot Kristus.« (2 Kor 11:3). Jag tror att han vill påminna dem om deras första möte med Jesus. Om enkelheten i relationen till Honom. Att lägga av allt som vi gjort komplicerat, att komma tillbaka till kärnan.

Paulus menar att lagen har en fostrande roll för oss. Om det inte stått i lagen att vi inte ska ha begär, hade vi inte vetat vad begär var (Rom 7:7–9). Lagen ser till att synden i och runt oss blir synlig och tydlig, så att vi också kan veta hur vi ska stå emot den och ta tag i den. Martin Luther talar också mycket om lagen och dess verkan på oss. Dels att den avslöjar mig i mina tillkortakommanden och synder så att jag söker mig till Guds nåd, dels att den, efter att jag tagit emot evangeliet och förlåtelsen, blir en gåva och vägledning som jag med glädje vill följa. 

Lagens främsta roll är alltså inte egennyttig, utan den pekar på Jesus Kristus, som inte dog på korset för att du skulle bli en plikttrogen regelföljare, utan för att han älskar dig och vill ha en levande relation med dig. Det, mina vänner, är det största och mest livsförvandlande med den kristna tron: att Gud kommer till oss och att vi av nåd får ta emot. Ja, vi ska följa Guds bud – men Guds kärlek till oss består oavsett hur mycket vi faller och misslyckas med dem. 

Kanske ligger det därför en hemlighet bakom orden när Jesus säger att vi ska gå in på vår kammare när vi ska be (Matt 6:6). I kammaren är det bara jag och min Fader. Där finns inga distraktioner eller människor att jämföra sig med. I den totala intimiteten med honom vågar jag kanske också släppa garden, för jag kommer att påminnas om den första kärleken till honom. När vi vågar vara stilla inför honom kommer han vara fullt aktiv att forma om vårt inre, men inte på ett påstridigt sätt utan med kärleksfull varsamhet. Där kan min gudsbild få revideras och bli mer likt den Han verkligen är. 

Ibland tror jag att de skav och borden vi känner inför att be eller umgås med Gud, är för att vi gjort dem för komplicerade. Men istället för att ge upp, som jag gjorde som ung: lyssna till skaven och dina omötta behov! Lyft dem på din kammare och var brutalt ärlig med hur du känner! I det mötet växer friheten fram.