Det finns så många frågor. Så mycket i min tro som är självklart. Så mycket som är diffust. Så mycket som jag tror är självklart men som är överraskande svårt att få grepp om i uttalade ord. Och tillfällena när man får öva på att hitta orden är inte alltid så många.

Mina barn är i åldern att jag kan börja problematisera saker. Ge flera perspektiv. Och de kan förstå att det kanske inte alltid är enkelt. Men, det är klart, man har ju inte hela dagen på sig att svara. Som en kväll under läggningen när frågan kommer: »Mamma, hur fungerar det här med helvetet?«. Ja, vad svarar man då?

En gång per termin får jag åka till Oslo och vara med på redaktionsråd för Skatten och Sprell Levande (material för söndagsskolan). Där läser vi en bibeltext i taget, och delar sedan tankar och idéer kring hur den bäst levandegörs för barn i berättelse och handling. Mellan själva läsningen och de konkreta idéerna tar vi alltid en stund för att lyfta centrala teman eller moment i den text vi just läst, alltifrån vad som berör mig denna gång till teologiska utmaningar. Förra veckan när jag var där så slog det mig igen vilket privilegium det är att få sitta där och låta alla frågor komma upp. Som till exempel det där med helvetet. Vad menar Jesus i liknelsen när han säger: »Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret där ute. Där skall man gråta och skära tänder.« (Matt 25:30) När annars får jag tillfälle att fundera högt kring vad just jag tänker och tror om detta, och vidare vad jag skulle säga till barn om det?

Så sitter vi där med samma bibeltext på hemgruppen, och barnen är med. Jag tänker att nu har vi lagt upp för frågorna, nu finns tid och fokus. Men barnen vill hellre gå och leka. Eller klättra på pappa. Annat är också viktigt.

»När ni ställs till svars i synagogorna och inför myndigheterna och makthavarna, bekymra er då inte för hur ni skall försvara er eller för vad ni skall säga. Ty när den stunden kommer skall den heliga anden låta er veta vad som behöver sägas.« (Luk 12:11–12)

Jag vet att mitt barns oväntade frågor inte är samma sak som att ställas till svars inför myndigheterna, men jag tror att den helige Ande kan hjälpa mig med vad som behöver sägas. Här om dagen frågade dottern varför jag så ofta börjar med att svara: »Ja, det var en bra fråga!« Delvis är svaret att jag vill ta ett andetag och be en kort bön om att anden ska hjälpa mig till ett bra samtal. Så att min tro får visa sig ärlig och sann och att svaren blir på den nivå som mitt barn behöver och kan hantera just nu. Och igen öppnar barnets spontana ärlighet för ett ömsesidigt samtal om tron i vardagen. Mamma, hur fungerar det här med helvetet?

Rakel Brandt, redaktör för Skatten

• Della
• Twittra