Vi sitter i en restaurang på Bole flygplats i Addis Abeba i väntan på hemresan till Stockholm. Erika har, i egenskap av frilansande fotograf, tillbringat en vecka i Somalia tillsammans med EFS kommunikations- och insamlingsavdelning.  

Hon andas in doften av starka kryddor som sprider sig ändå från köket och som når oss på andra sidan lokalen där vi sitter i ett hörn.

– Det här är Afrika, säger hon och ler.

Det är en flitigt använd mening. Inte särskilt märkligt med tanke på att åren som formade hennes liv tillbringades just i Afrika, närmare bestämt i Iringa, Tanzania. Hon föddes i Ilembula där hon bodde i ett år, flyttade till Holmsund i Umeå, och sedan tillbaka till Iringa som femåring. När hon var sju år gick hon på internatskola. Allra starkast minns hon safariresorna som familjen åkte på under skolloven, och palmerna som alltid har varit ett tecken på det luddiga begreppet »hem«.

– Utifrån ett estetiskt perspektiv, som fotograf och som kristen, är Tanzania något av det vackraste jag någonsin har sett av Guds skapelse. 

Hon hejdar sig själv under sin beskrivning av Tanzania och funderar över om hon kanske har haft en romantiserad bild av sina två år i landet. Barndomsbilderna avslöjar hennes blyga jag, alltid gömd bakom pappa eller mamma. Jag ber henne berätta om sina föräldrar, Rune och Ann-Katrin Persson, som var EFS-missionärer i Tanzania i sammanlagt femton år. 

– Om jag pratar om mina föräldrar kommer jag förmodligen börja att gråta, varnar hon.

Mycket riktigt rinner tårarna hejdlöst medan hon ger en kärleksförklaring till sina hjältar i livet. Kärleken känns ända in märgen, ibland är den till och med smärtsam, förklarar hon när hon har hämtat andan.

– Mina föräldrar har varit en av Guds vägar att nå till mig. De har visat mig en konstant kärlek och jag har inte förtjänat deras konstanta nåd och förlåtelse.

Erika har precis avslutat ett Facetime-samtal med pappa Rune. Han har fått följa varje höjdpunkt på avstånd under resan i Somalia. Den platsen har inte alltid varit given i hans dotters liv. Det är ett utrymme som var gränslöst under barndomen, men som hon bröt ner under tonåren och sedan har fått upprättas under de senaste tio åren. 

År 1996 flyttade familjen tillbaka till Sverige och Erika började i skolan. Tonåren kantades av ett trotsbeteende, identitetskris och en period av revolt. Hon skämdes över att vara prästbarn och över att hon själv var kristen. Behovet av att passa in som missionärsbarn i sekulära Sverige skapade en inre kamp.

– Jag tror att det var en sorg för mina föräldrar att se hur jag betedde mig. Ändå slutade de aldrig att älska mig, trots mina beteenden och trots att jag tog avstånd från dem. 

När orden inte nådde fram, minns hon ändå att de bad för henne. En dag när hon gick i tvåan på gymnasiet, skulle ropet till Gud bära frukt. Hon stod utanför sitt klassrum med sina tjejkompisar som undrade om hon bar på ett kors runt halsen för att hon var kristen? »Nej, varför tror ni det?«, fick de som svar. 

– I samma sekund kände jag hur en sten sjönk i mitt bröst. Jag förnekade min tro och enligt mig var det det värsta jag kunde göra just då. 

Den dagen ställdes hon inför ett vägskäl – antingen skulle hon leva ett liv avskild från Gud eller följa Jesus fullt ut. Erika valde det senare, och sedan dess har hennes längtan varit att aldrig svika Gud på det sättet igen.  

Föräldrarnas outtröttliga kärlek och konstanta öppna famn var som en direktöverföring på Erikas gudsrelation. Tack vare nåden som hennes pappa reflekterade genom sitt liv, blev Gud Fadern konkret och tydlig.

Åren som följde gick hon på folkhögskola i Åre och levde i »en kristen bubbla« på Hållands folkhögskola, sedan studerade hon bibelskola på Hawaii och var beredd att ge sitt liv för Jesus – det fick kosta vad det kosta ville. Väl hemkommen till Sverige och Göteborg fick hon ett hjärta för hemlösa och började arbeta på Café Trappa Ner. 

– Jag har aldrig sett och mött Jesus så tydligt som när jag har umgåtts med hemlösa människor. Det är också en av anledningarna till att jag älskar att vara bland dem. 

Som 23-åring började den viktigaste processen i hennes liv – nämligen att studera teologi på Humanistiska fakulteten på Göteborgs Universitet, samtidigt som hon bodde i kollektiv i Linneakyrkan. De tveksamma rösterna från omgivningen var många och högljudda – hur skulle »klassens pajas« kunna läsa något så allvarligt som teologi? Och på något sätt var reaktionerna befogade, medger Erika med ett skratt. 

– Jag var på riktigt rätt korkad innan jag läste teologi. Men jag fick brottas med Gud i tre år och Han uppenbarade sig själv för mig, speciellt genom hebreiskan. Gamla Testamentet som jag hade så svårt för innan blev allt mer levande.  

Lennart Pettersson, en av Erikas favoritpastorer, jämförde teologistudierna med processen av att rensa en gädda: »Den har miljontals ben och alla måste tas bort. Det kommer att ta en evighet att pilla bort dem, men när de väl är borta kommer du att se att köttet är gudomligt.« När Erika hade klarat av tre år på teologiutbildningen kunde hon äntligen »smaka och se«.

I samband med studierna startade hon sitt företag som fotograf. Det statiska studerandet gav henne uppenbarelser och vishet, men hon behövde utlopp för sin kreativitet och för Erika har det området alltid tett sig flerdimensionellt. Hon har spelat piano, gitarr, målat, skrivit och arbetat med webbdesign. Den estetiska gåvan har gått i arv. Hennes farfar som var missionär i Afrika, älskade att fotografera. 

Människans kreativa sida är ett uttryck av barnaskapet, menar Erika. Ju äldre vi blir, desto svårare blir det att vara som barn, men hon tror att alla har ett behov av att skapa ändå. Att Gud har gett oss kreativa gåvor som är till för att förhärliga Honom. Hon nämner Matteusevangeliet 25 och liknelsen om talenterna och förklarar att gåvorna är oss givna som lån, och att det är mottagarens ansvar att troget förvalta dessa.

– Gud har uppenbarat sin skapelse för mig, som en canvas på ett sätt. Som bröllopsfotograf är min främsta uppgift att uttrycka Guds kärlek genom att fota det allra heligaste förbundet som finns.

Av Erikas instagramflöde att döma, fotas brudparen ofta under gyllene timmens gula och drömlika ljus. Hon berättar att hennes vänner berömmer hennes förmåga att framhäva det vackra i allting. Det är inte ”skryt” utan bara som det är, konstaterar hon. Hon rör sig snabbt från skandinavisk jantelag till amerikansk »dream­-big-mentalitet« och krossar alla tecken på falsk ödmjukhet någonstans på vägen. Något som tiden i USA har lärt henne.

– Under bibelskolan i Hawaii träffade jag många amerikaner som blev vänner för livet och sedan dess har Kalifornien varit som ett andra hem för mig.

Återigen är palmerna ett kännetecken som signalerar »hem«. Tack vare hennes självsäkra och målmedvetna amerikanska vänner är hon inte rädd för att visualisera och spränga alla mänskliga begränsningar och barriärer.  

– Jag har alltid velat göra stora saker för Gud och drömmer alltid om det omöjliga.

Tiden i Kalifornien har även lärt henne att ha himlen framför ögonen. Ett resultat av att ha erfarit sina allra bästa, men också värsta stunder i livet. 

– Jag har gått igenom mycket smärta – både psykisk och fysisk. Det har bottnat i alltifrån hjärtekross till att tampas med livets stora och små frågor. Jag har sett människor vara fastkedjade av satan och på gränsen till att inte klara av det här livet. Det är en bild av döden och jag har fått se den på nära håll.

Därför är evighetsperspektivet också nära Erika och himlen något som hon ofta medi­terar på. Som kristen måste man alltid ha målet i sikte, nämligen Jesus Kristus själv, säger hon. Det är vår viktigaste kallelse som lärjungar.

– När jag var 18 år tyckte jag att det var radikalt att »skickas ut till Iran och dela ut Biblar«. När jag omvände mig under gymnasietiden var det radikalt att »sälja allt jag hade och bara leva simplistiskt«. Idag, tio år senare, tycker jag det är lika radikalt, när jag säger att jag läser Bibeln och böjer mig under den och alla dess sanningar. 

• Della
• Twittra