I Matteus 18:21–22 berättas det hur Petrus frågar Jesus hur många gånger man ska förlåta och kommer med ett rimligt förslag, men Mästaren svarar: »Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju.«

Vi vet att Herrens nåd är både dyrköpt, oförtjänt, oändlig och i den stund vi ber om den är den alltid vår. Likaså det faktum att vi är kallade att alltid förlåta varandra. 

Men – för här finns ett men – ibland förväxlar vi förlåtelse med förtroende. Låt mig förklara: Om jag låt säga skulle stjäla en stor summa pengar som jag utifrån ett förtroende har tillgång till så är det både ett brott mot Gud – synd – och ett brott mot lagen – stöld – samt ett brutet förtroende gentemot dem som givit mig sin tilltro.

Synden är sonad på korset och förlåtelsen är min i samma stund jag ber Gud om den. Den världsliga makten ser till brottets art, de väger såklart in om jag visat ånger och återlämnat stöldgodset, men straff lär jag inte slippa. För de vars förtroende jag missbrukat så är det svårare, de kanske förlåter men är de beredda att ge något förtroende igen? Och hur ser i så fall vägen till ett återupprättat förtroende ut? 

Den kyrkliga ordningen med domkapitel visar på ett sätt att hantera ett skadat förtroende för ämbetsbärare. Möjligheten till prövotid med själavård och uppföljning är ett alternativ till både den mildare skriftliga reprimanden som det hårda skiljandet från tjänsten. Det senare är ofta det enda alternativet i många, både kristna och världsliga sammanhang, tyvärr.

Men den viktigaste frågan, för alla delar av Kristi kropp, är inte i första hand hur vi hanterar de personliga misslyckandena när de väl är ett faktum – utan hur vi förebygger dem.

Här tror jag att goda praktiker som regelbunden bikt och själavård är viktiga, men den personliga bönen och andaktslivet är avgörande. Och så det som aldrig får underskattas – transparens. För den är inte bara ett skydd mot fall – transparensen är också en av de viktigaste komponenterna i ett återupprättat förtroende.

Till Kristi ära!

• Della
• Twittra