Teologisk reflektion

Förvaltarskap utan självupptagenhet

Hur förvaltar jag en gåva utan att bli självupptagen? Christoffer Abrahamsson försöker ge ett svar på frågan och talar om hur vi kan ta steg mot att leva själv­utgivande.

Kallelsen för alla människor är att bli lika Jesus Kristus. Kristna har genom olika tider lyft upp denna kallelse och satt olika ord på den. Ett exempel är 1500-tals-teologen Ignatius av Loyola som hävdade att människans främsta mål med livet är att lovprisa Gud. Genom att göra det blir vi dem Gud skapat oss för att vara. Ignatius skriver att människan kan omfamna allt det som hjälper henne att nå detta mål, medan hon behöver avfärda sådant som leder henne åt ett annat håll.

 Med hjälp av denna vägledning finner vi kanske en väg framåt när det gäller talet om hur vi ska förvalta våra gåvor. Det finns nämligen en risk att vi främst använder våra gåvor för att bli sedda och bekräftade, vilket gör oss självupptagna. Men vi kan också förvalta gåvor på ett sätt som stärker vår omgivning – vilket gör att vi förenas med den gudomliga kärleken som är självutgivande.

Det avgörande är kanske inte vad vi gör med gåvan, utan snarare vad gåvan gör med oss. Exempelvis kan gåvan att predika förvaltas på ett sätt som hjälper människor att ta steg mot en djupare relation med Jesus. Samtidigt finns det en risk för alla predikanter att predikstolen blir platsen där jag blir mer intresserad av att få människors beundran än att tala Guds Ord. Då äger gåvan mig på ett sätt som leder mig bort från Gud.

8_2021_teol_refl

Hur vet jag när jag är självupptagen och vilka kännetecken går det att se när jag lever förenad med den självutgivande kärleken? Genom att ställa dessa frågor får jag hjälp att reflektera vidare: 

1) Hur reagerar jag på kritik? När jag blivit min gåva, tål jag inte längre kritik. Var gång någon kritiserar något jag gjort blir det ett angrepp på mig eftersom jag är ett med min gåva. När distans har skapats till de gåvor och de förtroendeuppdrag jag förvaltar, behöver jag inte försvara mig själv då min djupaste identitet är att jag tillhör Gud. Identiteten är inte i gåvan eller mandatet, utan i Jesus. Kritik kan då snarare fördjupa min självkännedom. Genom andras ord kan jag bli uppmärksam på sådant som jag själv varit blind för.

2) Vad händer med omgivningen i mötet med mig? De gåvor vi förvaltar handlar mindre om oss och mer om vad som sker hos omgivningen. Kriteriet när vi bedömer om en person är lyckad i sin tjänst bygger inte på sådant som vi ofta använder som måttstock: yttre framgång. Nej, Jesus hänvisar oss till att se på vad som händer med omgivningen (Matt 7:15ff.). Det är eftersmaken hos dem som möter mig som bekräftar om jag är ett vittne för den självutgivande kärleken.

 3) Är jag beredd att träda tillbaka? Den som smakat på bekräftelse vet vilken stark drog det är: Mitt jag hamnar i centrum. Jag riskerar att bli så upptagen med mig själv att jag vill använda mina gåvor – ja, även mina medmänniskor och Gud själv – för att förbli i centrum. Men alla gåvor, alla förtroendeuppdrag, behöver hållas med öppen hand. Jesus ger oss en allvarsam varning när han säger: »Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?« (Matt 16:26a).
Den som vill följa Jesus måste vara beredd att släppa taget om sådant som leder en åt fel håll. Om jag inte äger gåvan, äger den mig – och då är det dags att bryta upp, släppa taget och med en öppen hand ta emot vad helst Gud räcker åt mig.

4) Vem lyssnar jag till? När jag blir allt för upptagen med mina egna uppfattningar om mig själv eller andras åsikter om mig – riskerar jag att bli inkrökt i mig själv. Jag blir upptagen med mig själv och ingen annan ryms i mitt liv. Men när blicken riktas mot Gud vidgas mitt liv och jag kan blomstra, utan att jag själv inte alltid märker det. Min längtan är inte främst att göra omgivningen nöjd, utan att leva inför Guds ansikte.

 Blommorna visar oss kanske vägen framåt. Den blomma som sluter sig inåt är dömd att dö i sin inkrökthet, medan den blomma som riktar sin blick mot ljuset får ta del av det liv som leder till att hon blomstrar. I all sin enkelhet och med sin gudomliga skönhet kan sedan en enda liten blomma vittna om Skaparens skönhet.

Var gång jag riktar mitt liv mot Gud kommer jag kunna ta emot allt som hjälper mig att vända mig till Gud och vara villig att avfärda det som hindrar mig. Gåvorna jag förvaltar är inte till för att ge mig själv uppmärksamhet, utan att bli ett vittne om den Gud som gett mig av sitt goda.