Det europeiska företagets ledning hade satsat allt. De ville så gärna vinna det stora kontraktet med det kinesiska bolaget som kund och hade därför gjort fina presentationer, bjudit in den lokala ledningen på feta middagar och andra event. Nu var det bara en tidsfråga innan kontraktet var deras. Men när beskedet kom visade det sig att konkurrenten vunnit. Alla frågade sig: »Vad missade vi?«

Under presentationerna satt en äldre man längst ned i konferensrummet. Han såg inte ut att hänga med särskilt väl i diskussionerna, men det var han som tömde papperskorgarna, gjorde fint på bordet och suddade tavlan mellan varven. Eftersom han inte deltog i själva mötet, hade det europeiska företaget sett honom som en lokalvårdare och bjöd därför inte med honom på middagarna.

Talespersonen för det kinesiska bolaget berättade då, mycket överraskande: »Den äldre man som ni såg längst ned i konferensrummet är ägaren till bolaget. Han kände sig borträknad av er och därför kan vi inte ge kontraktet till er. Er konkurrent, däremot, såg till att alltid bjuda med honom på middagarna, så därför gick kontraktet till dem.«

Av den här berättelsen kan man dra flera slutsatser, varav flera är rent kulturella. Vi ska fokusera på en: ägarens roll. När jag genom åren förhandlat om olika kontrakt, har det alltid stått helt klart. Det är ägaren som bestämmer. Har min motpart, eller jag själv för den delen, varit osäker på någon viktig detalj, så har det ibland varit läge att ringa ägaren för att få ett avgörande. Hur långt kan vi gå? Vad kan vi acceptera? Inte sällan har motparten varit ett familjeföretag och då har det varit just ägaren jag mött i rummet.

Ägaren har en absolut makt över sitt företag. Ägaren har full frihet att göra som han eller hon vill, så länge som medlen räcker och det ligger inom lagens gränser. Ägaren har också friheten att anställa människor med uppgiften att förvalta – ta hand om – det som tillhör ägaren. Ibland en begränsad del, till exempel det som ryms i ett aktiebolag, ibland en betydligt större del. Lukasevangeliet 12:43–44: »Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall. Sannerligen, han skall låta honom ta hand om allt han äger.« Att vara en förvaltare är att äga det största av förtroenden. När det uppstår en full tillit mellan ägare och förvaltare finns en grund för frihet i förvaltarens uppdrag.

Vi människor kan ofta behöva kämpa för att vinna varandras förtroende. Vi minns när det blivit fel och är inte sena att påpeka detta för varandra. Att vara en människa och ett Guds barn är att ha fått ett totalt och obegränsat förtroende av skaparen själv. Eftersom han skapat dig, kan du vara säker på att han också har ett omutligt förtroende för dig. Du har ett uppdrag att ta dig an. Låt inte tanken på att förvaltarskap skulle vara något tråkigt hindra dig från att åta dig saker samt utveckla verksamheter och människor. Allt du använder i ditt liv är Hans. Större än så kan ett förtroende inte bli.

Men det är faktiskt ännu större än så. Jag känner Gud som en risktagare. Han låter sig födas av en jungfru. Han går i döden, frivilligt. Hans uppståndelse berättas genom kvinnor. Han ger förtroendet att bygga sin kyrka till ofullkomliga fiskare och tullindrivare. Han gör hela sin berättelse sårbar och mottaglig för mängder av filosofiska angrepp. Den utmaning han skickar med till dig och mig är att vara likadana. Människor som handlar i skaparens anda och tar risker. Det blir som bäst när förvaltaren handlar på det sätt han vet att ägaren själv skulle ha gjort. När räkenskapsdagen inträffar får förvaltaren, som tjänat fem (eller två) nya talenter, höra: »Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket« (Matt 25:21). Problemet med den tjänare som fick en talent, och som valde att gräva ned den, är att han inte kände ägaren tillräckligt väl. Han handlade i rädsla. Av detta drar vi slutsatsen att det vi kallar gudsbild är något grundläggande.

Gud vill inget hellre än att vi lär känna honom. Han är generös och beredd att gå hur långt som helst för att du och jag skall bli hans. Han är ägaren av universum. Utifrån detta ges vi primärt ansvaret att förvalta. Men för att ytterligare ge oss chansen att förstå honom ger han oss till och med möjligheten att äga saker. Att vara som honom själv – ägare! Han ger oss i vårt ägande samma frihet som han själv har. Detta bekräftas i uppmaningen till en uppsatt person som ville vinna evigt liv: »Ett återstår för dig: sälj allt du äger och dela ut åt de fattiga, så får du en skatt i himlen« (Luk 18:22).

Kan du se generositeten och friheten i att få äga? Vad gör du med den? Här ligger en grund för vårt givande. 

• Della
• Twittra