Teologerna Patrik Hagman och Joel Hall­dorf delade i förra numret av Budbäraren sina erfarenheter av reformationsåret. Nu svarar Johannelunds Tomas Nygren på Lutherkritiken.

Varför väcker den Lutherkritik som Hagman och Hall-dorf framför så starka reaktioner? Frågan är intressant. De menar själva att reaktionerna beror på att de hävdar att Luthers inflytande är mindre än man tror, samt att de nedtonar hans originalitet. Ännu mer tror de dock att det beror på att de rör vid något djupt personligt hos många när de kritiserar Luther.

Jag tror att de delvis har rätt, men samtidigt missar de några väsentliga perspektiv.

För min del får man gärna kritisera Luther. Han är inte ett föredöme på alla områden. Hans teologi innehåller inte allt som behöver sägas. Men kritik ska vara rättvis och saklig. Det finns brister i Hagmans och Halldorfs kritik av Luther som ger upphov till befogade reaktioner. Ytterligare en aspekt som har betydelse handlar om plattform, makt och inflytande: Hagman har genom böcker och medverkan i prästmöten fungerat som en viktig profetröst som konstruktivt utmanat kyrkan. Halldorf är en av den svenska kristenhetens viktigaste språkrör med ett stort genomslag både i kristna och profana medier, ofta med viktiga saker att säga. Vi är många som är tacksamma för både Hagmans och Hall-dorfs bidrag, men medial makt innebär ansvar och behöver granskning. Om saklighet brister eller beskrivningar inte håller måttet, får man räkna med reaktioner (från skilda kyrkliga läger). Hade Hagman och Halldorf varit perifera tyckare, hade inga reaktioner på deras framställningar publicerats.

Även om Luthers betydelse inte ska överskattas ska den inte heller förminskas, som jag menar att Hall-dorf och Hagman gör. Det finns omkring 800 miljoner protestantiska kristna i världen i dag. Alla dessa, inklusive de frikyrkor som Halldorf och Hagman kommer från, har rötter i Luthers reformation. Förutom saker som kyrkor i dag ser som självklarheter, som församlingssång och gudstjänst på folkspråk, påverkade den lutherska kristendomstolkningen även samhällsutvecklingen – framför allt i Norden – med impulser till allmän skolgång, hög arbetsmoral och social välfärdsstat. Luther påverkade även den romersk-katolska kyrkans utveckling, inte minst genom motreformationen och de beslut som fattades vid tridentiska mötet år 1545–1563. Detta innebär inte att Luther var ensam om sina tankar – det fanns för-
reformatorer med liknande ansatser – eller att han i egen kraft förändrade Europa. Vid Luthers genombrott samspelade ett antal faktorer som gjorde reformationen möjlig. Icke desto mindre hade han en mycket central roll.

När Hagman och Halldorf lyfter fram att de till skillnad från Luther menar att nåden inte bara är förlåtande utan även förvandlande, illustreras att de inte alltid uppfattat Luthers teologi. Luther menar faktiskt att nåden även är förvandlande, förutom att den är förlåtande! Sedan finns det anorektiska varianter av luthersk teologi som enbart lyft fram förlåtelsen. Med pietismen kom en form av återställare på denna punkt. Den luthersk-rosenianska rörelse jag själv tillhör, har i förkunnelsen lyft att nåden är en omvandlande kraft, även om det till sist är förlåtelsen den kristne vilar i.

Hagman och Halldorf går ett steg till och skriver att människans goda gärningar inte enbart är en följd av nåden, utan även bärare av den. I praktiken intar de här en klassisk romersk-katolsk position, som Luther skulle definiera som en form av gärningslära. Jag bara konstaterar att Luther med en sådan teologi inte hade blivit någon reformator.

Tomas Nygren, Uppsala

• Della
• Twittra