Teologi

Första budet och våra populäraste avgudar

Avgudadyrkan är ytligt sett något som vi inte har problem med som sekulära västerlänningar. Vi tror ju knappast på några gudar alls. Men Carl Olof Rosenius skulle inte alls hålla med. Han skrev 1857 en artikel som fortfarande på 2000-talet är rykande aktuell.

I artikeln går Rosenius igenom första budet »Du skall inte ha några andra gudar än mig«, och ger sin definition av en gud på följande sätt: »Det som är det viktigaste för dig, det du väntar dig mest gott av eller fruktar mest ont ifrån, det är din gud.« Därmed blir alla gudstroende, eftersom alla har något »viktigast« i livet. Den franska filosofen, mystikern och författaren Simone Weil (1909–1943) skrev: »Det enda val man har är mellan Gud och avgudadyrkan. Om man förnekar Gud … tillber man saker i denna värld i tron att man ser dem bara som de är, men i själva verket, fast man inte vet om det själv, föreställer man sig Guds egenskaper i dem.« Det skapade tvingas därmed bära förväntningar som det aldrig kan infria, vilket är en dimension i all avgudadyrkan.

Rosenius skriver i sin artikel: »Vi bekänner oss ju till förståndet till den sanne Guden. Ändå finns många avgudar, som dyrkas bland oss.« Och han ger ett antal exempel på avgudadyrkan. Den som har pengar som avgud tänker att om man har pengar har man allt man kan önska sig. Då kan man leva gott. Om det finns möjlighet att tjäna pengar är man glad, finns det risk att förlora pengar blir man ängslig. En lite »finare« avgud kan vara lärdom, förstånd, begåvning och duglighet. Den som har detta som avgud ser ofta ner på den som bara är ute efter pengar. Kunskap och förmåga är det man beundrar mest av allt.

Så finns en avgud i mångas ögon med lite lägre status, men som är mycket lockande: njutning. Det viktigaste är att få njuta. Man söker kickar, äventyr och tillfredställelse och detta överskuggar allt annat. I sin genomgång tar Rosenius fram även en fjärde avgud: människodyrkan – när vi låter människor få den plats som bara tillkommer Gud. Detta sker när människors omdömen blir det som styr våra liv, antingen genom att vi är rädda för vad de ska säga eller för att vi söker andra människors bekräftelse.

Pengar, lärdom, njutning med mera beskriver Rosenius som Guds goda gåvor, när de får ha rätt plats. Men det skapade kan aldrig bära att vara det högsta. Därför blir det vi uppfattar som det bästa i skapelsen våra mest förföriska avgudar. Men Rosenius nöjer sig inte med denna analys. Han fördjupar den ett steg till. Vad är det som ligger i botten på alla våra avgudar? Han skriver: »Allt vi tillber har värde för oss i förhållande till oss själva. Vinning, ära, njutning – allt detta är värdefullt, om det tillfaller mig men inte om det tillfaller någon annan.« Avgudadyrkan är djupast sett att göra sig själv till Gud. Det är syndafallets synd: »Ni skall bli som Gud« (1 Mos 3:5). Därför är de »värsta« synderna hos människor paradoxalt nog sammankopplade med deras egen förträfflighet – när de själva ser sig som goda och rättskaffens. De förträffliga människorna kommer inte att behöva den rättfärdighet Kristus skänker, utan ser sig själva som kapabla att bidra till frälsningen. Brottet mot det första budet blir därmed – om vi drar ut tanketråden – att inte ta emot den rättfärdighet Gud ger.

Nu handlar det här inte om att vältra sig i synd – även om man ibland (miss)förstått Rosenius så. Det finns dessutom ett fromt sätt att hamna i det problem med självförgudning som Rosenius målar upp, nämligen genom att betona storleken på ens egen synd och fixera sig så mycket vid den att man låter synden bli ens identitet, eller alternativt att man tänker att »den synd jag har är så stor att den inte går att förlåta«. Tänker jag så, då förminskar jag det Jesus gjort – som om det inte räckte för mig. Det Jesus vill föra mig fram till är att jag förtröstar på honom och enbart på honom när det gäller min frälsning. Då får Gud vara min Gud, och min djupaste identitet att jag får vara ett älskat Guds barn. På teologiskt språk kan man uttrycka det som att rättfärdiggörelseläran talar om hur första budet uppfylls.

Den som läst Luthers Stora katekes – men även andra skrifter av honom som den lilla boken Om goda gärningar från 1520 – känner igen varifrån Rosenius hämtat sitt sätt att utlägga Bibelns budskap om hur vi kan komma till rätta med våra ständiga utsvävningar till diverse avgudar (som faktiskt egentligen mest handlar om en inkrökthet i oss själva). Men denna typ av utläggning gick inte bara hem på 1500-talet och på 1800-talet. En av vår tids mer uppskattade och inflytelserika förkunnare, Timothy Keller från Redeemer Prebyterian Church i New York, lyfter i en artikel från 2007 »Talking About Idolatry in a Postmodern Age« fram denna lutherska analys av människans problem som en nyckel för att nå fram med ett kristet budskap till postmoderna unga storstadsbor.

Vi brottas alla med våra avgudar och vår tendens till självförgudning. Första budet avslöjar oss, men det pekar även på den frälsning Gud ger: Att Gud ensam får vara Gud genom att vi för vår frälsning enbart förlitar oss på den rättfärdighet Jesus Kristus ger – det är det enda som håller.