Allt varken är eller känns roligt. Jag sitter framför min vävram. Ett fantastiskt mönster, underbara garner i det mest ljuvliga färger. Först måste vävramen förberedas, med både det ena och det andra, innan jag kan börja med det riktigt roliga – att väva. Samtidigt vet jag, att om förarbetet inte är grundligt gjort blir det övriga resultatet inte bra.

Det finns sådant som vi måste göra i missionsrörelsen EFS som inte alltid känns roligt. Vi har ett kansli i Uppsala som ordnar  mycket praktiskt – följer lagar och regler, sköter datasystem, insamling, utbetalning och uppföljning, vi rekryterar personal och planerar arbete framöver. Ett arbete som i stor utsträckning går att likna vid ett förberedande av vävramen. Varpen ska upp och spännas, förberedelser som måste göras för att allt det andra missionsarbetet ska kunna vävas in.

Gåvorna till EFS har under hösten inte motsvarat den budget som föreningarna var med och sa ja till på årsmötet. Är det för att det inte känns viktigt att ge till det som är ramverket? Är det så att behoven i världen känns så akuta att valet blir att rikta givandet till enskilda projekt istället för att se att hela helheten behövs? Just nu står vi på kansliet inför många frågor som handlar om hur vi framöver ska kunna plocka fram de vackra mönstren och de ljuvliga garnerna som finns i vår rörelse när insamlingen till hela EFS  ligger långt under det budgeterade. Visst kan vi skära, och vi skär ner i allt vi kan, men är det vad vi vill? Eller vill vi kunna plocka fram det vackraste mönstret och de mest klara färgerna?

Vänner! Tillsammans står vi i ett makalöst, underbart, sprudlande missionsuppdrag. Det finns massor av möjligheter och initiativ som väntar. Hur gör vi det möjligt?

• Della
• Twittra