Efter offentliggörandet av den dialog som förs mellan EFS och pingstförsamlingen United i Malmö sände Anders Jonsson, Linköping, följande insändare om rikedomen i kyrkans samverkan.

Med stort intresse följer jag frågan om eventuell samverkan mellan United i Malmö och EFS. Och jag är inte alls förvånad – vare sig av önskan om ett närmande eller av rädslan för en identitetsförlust. Själv känner jag mig hemma i ett antal olika församlingar. Jag är uppvuxen i EFS i Västerbotten, ett mångårigt medlemskap inom EFS, med tjänstgöring som präst i både EFS och Svenska kyrkan, exempelvis som kyrkoherde i Kista församling. Nu, som pensionerad präst, har jag ofta vikarierat i olika kyrkor, men av olika skäl mest i frikyrkor.

Jag minns min barndoms »bönhus«. Då tyckte jag att det var förskräckligt tråkigt – i dag ser jag det i ett positivt skimmer. Samtidigt inser jag: i dag skulle jag inte vilja vara med i en kyrka som var som undervisningen och livet i min barndoms bönhus! Om kyrkan inte anpassas till den värld den lever i – då dör den.

En levande kyrka förändras successivt. En statisk, oföränderlig kyrka – den dör. Ja, dess kärna, Jesus Kristus, är densamme, men våra bilder och uttryck förändras. Lika väl som Rosenius i sina predikningar använde andra ord och uttryck än dagens predikanter.

Jag har ingen personlig erfarenhet av United – den pingstförsamling som söker någon grad av samverkan med EFS – men jag känner båda samfunden förhållandevis väl. Utifrån det menar jag, att en församling byter samfundstillhörighet innebär  inte att någon av oss förlorar sin identitet. Samverkan med andra kristna kan ofta innebära en vitalisering.

Tänk utifrån den här bilden: En grupp pingstvänner ringer på dörren till EFS och säger: Ni har något som vi saknar, kan vi inte få be tillsammans? Vad svarar vi då?

Jag är övertygad om att det gamla uttycket gäller även här: »Tron växer av att delas«.

Anders Jonsson, Linköping

• Della
• Twittra