En sak är lag, vad Gud kräver, och en annan sak är evangelium, vad Gud ger. Problemet med den andliga vägledningen vid Luthers tid var att Guds krav och Guds gåva inte skildes från varandra. Det tog sig uttryck i att frälsningen i praktiken framställdes som ett samarbete mellan Gud och människa. Om människan gjorde sitt, så skulle Gud göra sitt, men när hade en människa gjort sitt i frälsningen? Eftersom människan hade grundläggande problem med sin synd kunde ett samarbete – även om människans bidrag var aldrig så litet jämfört med Guds – inte bli annat än osäkert.

Nyckeln för Luther blev att skilja mellan lag och evangelium, krav och gåva. Då kom han bort ifrån samarbetstanken som förutsätter att du blandar krav, vad människan ska göra, med gåva, vad Gud gör.

Luther menade att människan aldrig kom undan lagens krav eftersom de finns inbakade i skapelsen. Lagen var ursprungligen Guds goda vilja med skapelsen. På grund av synden blev dock lagen ett problem för människan.

När Guds ord predikas på rätt sätt blir Guds krav, lagen, en vägledning i hur livet ska levas, men framförallt ett diagnosverktyg som avslöjar människans oändligt djupa behov av nåd. Med andra ord, behovet av en upprättad Gudsrelation. Hon är hopplöst illa ute på grund av sin synd. Evangeliet är budskapet om att Jesus Kristus är den ende som kan hjälpa henne. Han har uppfyllt lagens krav – vad Gud vill – och tagit på sig den dödsdom som vilar över varje syndare på grund av lagen. Frälsningen är inget osäkert samarbete utan helt och hållet en Guds gåva.

Här har vi en av lutherdomens stora tillgångar. Om vi ser skillnaden mellan vad Gud kräver och vad Gud ger kan vi (1) förstå vad Gud vill att vi ska göra – lagen som kan sammanfattas i exempelvis det dubbla kärleksbudet – utan att göra det till en frälsningsväg, och (2) förstå vad Gud vill ge oss – evangelium: förlåtelse, upprättelse och liv genom Jesus Kristus – utan att göra det villkorat av goda gärningar. En fantastisk hjälp och tröst för den som sett sin synd.

Här finns också risk för missförstånd. Ibland har lutheraner försökt slå vakt om evangeliet genom att kapa bort lagen. Detta har exempelvis skett när predikanten har tänkt att lagen inte ska predikas i risk för att göra människor »lagiska«. Lutheraner har då blivit besvärande tystlåtna i etiska frågor och egentligen inte kunnat ge någon vägledning i många frågor som människor brottas med. Följden blir att frälsningen och kristenlivet riskerar att bli en okroppslig gnostisk andlighet utan koppling till vardagslivet.

Det största problemet med att kapa bort lagen är att det gör evangeliet otydligt. När predikanten enbart förkunnar evangeliet utan att det får sin bakgrund i lagen blir det högst oklart varför människan behöver Jesus Kristus. Eftersom människan genom syndafallet blivit lagisk till sin natur – hon tror att frälsningen innebär att hon måste vara med och bidra själv – kommer denna lagiska människa ganska snart att tro att evangeliet är att Gud är god mot oss och vi ska vara goda mot varandra. För alla inser nödvändigheten av godhet. Därmed är vi tillbaka till den blandning av lag – att »vi ska vara goda« – och evangelium – som lätt uppfattas som att »Gud är god« – som Luther reagerade mot. Paradoxalt nog leder varje försök att kapa bort lagen bara till en ny lagiskhet och gärningslära.

Bästa botemedlet mot att bli lagisk är därför att låta både lag och evangelium vara tydliga, och det är bara tillsammans de blir det. Dessutom blir evangeliets förmåga att skänka vila i tron på vad Jesus gjort synlig. Luther skriver i Stora Galaterbrevskommentaren: »Detta rätta skiljande mellan lagens och evangeliets uppgifter bevarar hela den rena teologin i dess rätta bruk … och det ger oss slutligen förmågan att pröva andar.«

• Della
• Twittra