I år började båda lägren med att en av ledarna berättade om hur Gud har talat i historien. Med hjälp av en bit tejp satte ledaren fast bild efter bild på profeter på en whiteboard. När han berättat färdigt och bilderna hängde på rad bad han alla deltagare att ändra perspektiv, så att de inte tittade på bilderna med profeter utan på mellanrummen mellan bilderna. Sedan frågade han, »ser ni vad det står?«. Då är det någon som ser att det inte är vilka mellanrum som helst, utan där är som bokstäver i mellanrummen. Ledaren frågar vidare: »Vem ska det här lägret handla om?«. Nu har någon lyckats ställa om blicken och kan läsa det som står mellan bilderna. Det står Jesus. Frågan kommer igen: »Vem ska det här lägret handla om?« Nu vet barnen. »Jesus!« ropar de för full hals.

För något barn är det helt nytt, Jesus? Men då kliver Maria in på scenen och ängeln Gabriel, plötsligt är vi mitt i berättelsen om Jesus och om hur det började. Så småningom firar vi jul och när vi samtalat om julen och Jesusbarnet och om hur Gud väljer att låta sin son bli människa hörs ett »aha«, från en tjej. Jag, som är ledare, frågar; »Visste du att julen handlar om detta?« Nja, det hade liksom inte varit klart, men nu förstod hon.

Under lägerdagarna är det alldeles fantastiskt att vara med, att få stanna kring Jesus. Vi hinner fira jul, tala om Jesu liv och vad det betyder för oss i dag, fira påsk, tala om Kristi himmelsfärd och pingst, på bara tre dagar. Men det är vad som händer i mellanrummen, mellan berättelserna som blir störst. En kille som varit med i flera år och haft en tendens att ropa »Gud finns inte« under samlingarna gjorde inte det i år. Det visade sig att han under året som gått bestämt sig för att vara en kristen.

På kvällarna finns det utrymme till bön, den hemliga bönelådan, tända ljus, skriva och rita böner på papper som vi hänger upp på väggen och personlig förbön. Som ledare försöker vi förklara enkelt och det blir rusning till bönestationerna och aktiviteter på alla håll. På ett av lägren med de minsta deltagarna är det som om bönesamlingen inte vill ta slut. Det finns så mycket att berätta för Jesus. Många vill ha förbön och flera vet inte riktigt hur förbön går till. En tjej har berättat vad hon vill att vi ska be för och jag hinner precis börja, när jag hör att hon tydligt säger samma sak som jag. Hon tänker att förbönen är att hon just får hjälp att formulera sin bön, sätta ord på den. Jag ber enkelt, hon ber likadant. Vi tar en mening i taget och så tittar hon på mig och ler. Hon säger: »Tack för att du hjälpte mig med att formulera mig«.

Tänk att får göra ett läger om Jesus och så visar han sig för oss, just i mellanrummen.

• Della
• Twittra