Vad innebär det att fasta? Tillåt mig att använda en vardaglig bild trots det seriösa ämnet: Vid ett tillfälle tog jag emot en notis att en stor och avgörande uppdatering för min iPhone fanns tillgänglig. Uppdateringen fick jag fritt, utan någon motprestation, den var redo att laddas ner. Men när jag tryckte på meddelandet fick jag beskedet att det inte fanns något utrymme för den. Jag hade laddat ner så mycket appar och tagit så många bilder att det inte fanns plats för uppdateringen. Där och då hade jag inte tid att göra något åt det – man behöver både urskiljning och eftertanke när man rensar i sin mobil. Så jag fick avsätta den tid det krävde för att i lugn och ro gå igenom och värdera innehållet i min telefon. Jag fick reflektera, fatta beslut, rensa, ta bort och skapa utrymme. Inte av tvång utan för att jag både behövde och längtade efter dessa förnyade inställningar. Sanningen är att bara rensningen i sig själv, utan uppdateringen, var värd besväret. Men nu fanns det även utrymme att ladda ner det som redan var givet. Efter en tids nedladdning så var den senaste uppdateringen på plats. Lite så är det med fastan.

Det finns i allmänhet något djupt terapeutiskt och befriande med att göra en riktig utrensning. Att tömma garderober, vindsutrymmen och källarförråd på gammalt bråte. Faktum är att människor ser lyckligare ut en lördag på återvinningsstationen än i shoppinggallerian. Att befria sig från ett överflöd på onödiga prylar kan emellanåt framstå som behagligare än att ständigt skaffa sig nya. Städningen förbereder festen, och i kyrkoåret kommer fastan alltid före de stora högtiderna. Vi bereder rum för det som är i ankommande. Genom livet samlar vi på oss mycket, inte bara materiellt utan även upplevelser och erfarenheter. En del erbjuder möjligheter, andra skapar frågetecken, omedvetna bindningar eller sår. Men ofta är vårt livstempo för högt och sällan hinner vi ta oss den tid som behövs för att reflektera över eller hantera dem, så vi trycker undan dem i någon vrå. Efterhand börjar utrymmet tryta och det blir tungt att färdas med allt bagage. Det blir allt svårare att hålla ordning och var vi än tittar känns det stökigt. Då är det dags för en vårstädning, en utrensning bland det gamla, en upptäckt av glömda rikedomar och en förberedelse för en ny säsong.

Varför 40 dagars fasta? Kyrkan utvecklade redan under 300-talet en 40-dagarsfasta inför påsken, som blev en fastlagd form för hela kyrkan kring 600-talet. 40-dagarsfastan har sin bibliska förebild i Moses, Elias och Jesu fasta. För att det skulle bli fyrtio dagar fram till påskdagen, söndagarna borträknade, inrättade man Askonsdagen som med en speciell mässa markerar inledningen av den stora påskfastan.

Aska? Vad är poängen med det? Du har kanske hört uttrycket »säck och aska«? I GT strödde folket och profeterna ibland aska över sig för att markera djupet och allvaret i sin omvändelse. Askan står för det förmultnade och det förgängliga. Ytligheten som trängt undan innerligheten, hängivenheten som falnat och hjärtat som svalnat. Livet som är skört och kort. Med askan tecknas ett kors i vår panna under orden: »Kom ihåg, människa, att du är stoft och stoft ska du åter bli. Omvänd dig därför och tro evangelium.« Vi tar emot detta tecken som en allvarlig påminnelse om syndens konsekvenser, men även om Guds uthålliga tålamod och godhet, som ständigt manar oss till omvändelse. »Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre«.

I Matt 6:16 säger Jesus »När ni fastar…« Jesus säger alltså inte »om ni fastar« utan verkar ta för givet att hans lärjungar vid olika tider praktiserar fasta. Men fastan kan ofta uppfattas som de fromma asketernas självplågeri. Eller ett slags gärningslära – vi offrar något och Gud belönar oss. Men fastan handlar inte främst om vad du och jag gör för Gud, utan om att vi ger honom tid och tillgång till vårat innersta och låter honom utföra sitt verk i oss. Det är ingen merit vi kan berömma oss av eller något vi gör för att tvinga Gud att handla. Tvärtom är fastan en gåva till oss med syfte att frigöra tid för stillhet och eftertanke, bön och omvändelse. När vi rusar på genom livet är det lätt hänt att Guds röst drunknar i omgivningens ständiga brus. Sett ur det perspektivet kommer fastan snarare som en efterlängtad befrielse än ytterligare en börda att bära.

Den bästa fastan är den som blir av. Fastan är alltså en möjlighet och inte ett krav. Den är något som vi gör för att vi längtar och har behov, inte för att vi måste. Fastan måste alltid anpassas efter vår egen situation utan att jämföra oss med andra. Därför är det en god regel att hålla för sig själv vad man fastar ifrån. Den traditionella fastan handlar om att helt eller delvis avstå föda. Men det finns nog mycket annat som kanske är mer angeläget att avstå i vår tid, för att kunna fokusera på Gud. Man kan säga om fastan som man säger om träning: den bästa fastan är den som blir av. Med andra ord bör vi inte ta i för mycket utan fatta rimliga beslut så att fastan blir möjlig. Men fastan fyller en viktig funktion även när vi misslyckas med våra föresatser. Då ser vi än mer tydligt vårt behov av den påsk som ligger framför oss där Jesus Kristus vinner frälsning för oss som inte kan frälsa oss själva.

Vi behöver inte försöka övertala eller vädja till Gud om andlig förnyelse. Gud har redan skänkt oss allt i Kristus Jesus, och den helige Ande är verksam. Med dessa ord vill jag därför försöka att inspirera dig att ta vara på fastan som närmar sig och avsätta tid för en andlig utrensning och uppdatering, fördjupning i ordet och förnyelse i bönen.

• Della
• Twittra