Säkert är det inte bara jag som har svårt att hitta tiden för fokuserad bön, bibelläsning och andliga övningar. Timmarna försvinner på något konstigt vis. Barnens krav på uppmärksamhet går inte att värja sig ifrån. Kvällens bibelläsning har upphört – tänder jag lampan vaknar barnet.

När fastan närmar sig skulle ytterligare börda kunna läggas på mitt eget dåliga samvete. Fastetidens tradition av att avstå mat och nöjen, och avsätta tid för andlig fördjupning, blir lätt en fråga om hur jag räcker till som kristen. Och snart kommer en och annan intresserad fråga: Vad ska du fasta från i år? Därför är det så viktigt att minnas att fastan är till för människans hjälp, och inte tvärtom. En tid där Jesus ord »blott ett är nödvändigt« hjälper oss att navigera bland allt icke-nödvändigt.

Fastetidens budskap hjälper mig att se bort från mig själv. Bort från den tyngande självupptagenheten genom korsets befriande omfamning. Det handlar ju inte om min prestation, inte ens en andlig sådan. Min dimmiga blick får hjälp att se. Inte: Vad ska jag fasta ifrån? Utan: Vad ska jag fästa mig vid? Då skiftar mitt fokus från mig till Dig, Jesus. Och inför detta års fastetid vill jag bara söka en sak: en stilla stund med Jesus.

Vilken lätthet, vilken frihet tanken får. Jag svingar mig ut som fågeln! Att få lätta från alla krav som jag eller andra lägger på mig. Jag söker friheten hos Kristus i stället! 

Kring stordagarna i livet samlar vi de närmaste runt omkring oss. När min morfar till sist i hög ålder låg för döden fanns ingenting som stod i vägen. Det var bara att sätta sig i bilen och åka. Han som funnits där hela mitt liv dog den dagen. Och jag satt på golvet bredvid hans säng. När min kära vän gifte sig med sin älskade finns det ingen plats jag hellre ville vara på än just där. För att dela glädjen, omfamna, dansa. 

I fastan närmar vi oss Jesus begravning och bröllopsfest på en och samma gång. Det svåra och det allra bästa i ett svep, och vi som gärna vill tillhöra Jesus närmaste dras dit. Var ska jag vara om inte med honom? Sitta vid hans sida när han lider, följa honom in i döden. Så klart ska vi glädjas med honom när Fadern väcker honom till liv, när han får gå in i Faderns rike. Så klart ska vi dansa med änglarna och fira brudgummen. 

Mitt livs svåraste och bästa dagar har Jesus kommit för att sitta vid min sida. Delade erfarenheter stärker vårt band. Vår relation fördjupas. Och jag får minnas – du vet ju hur det var, Jesus – du var ju med. Jag vet ju hur det var, Jesus – jag var ju med. 

Så lätt blir våra kristna högtider ogripbara. Det gudomliga skeendet upplevs kanske för stort för oss att ta emot? Vi »lättar« upp det Gud har gett oss med kycklingar och påskharar. Under årets fasta vill jag stanna till vid att detta är en verklighet. Jag vill sätta mig nära vännen Jesus. Frågar så att ingen annan hör. Och väntar mig ett svar som är lika verkligt och ärligt som min fråga.

Vad betyder det att du har dött för mig, Jesus?

 Att allt är förlåtet. Jag prövar att ta det till mitt hjärta. Alla de oförrätter jag så gärna håller fast vid. Ord som sagts. Det som sårat mig. Det som ständigt kommer åter. Det som jag gjort som fortfarande plågar mig. Allt har Jesus försonat och förlåtit när han dog på korset. 

Att alla tårar redan har gråtits. Inte ens min sorg behöver jag hålla fast vid. Kan det vara så? De sorger jag burit, mina kommande förluster. Den smärta han bar, var även min smärta, hela mitt livs trasighet.

Vad betyder det att du har uppstått för mig, Jesus? 

Att döden är övervunnen. Det jag fruktar mest: att jag ska skiljas ifrån de jag älskar, det lyfter Jesus från mina axlar, det har han i sin hand. Vågar jag leva det livet? 

Att segersången redan är sjungen. Jesus uppståndelse är en redan firad verklighet. Jag behöver inte tvivla eller undra. Änglarnas jubelsång ljuder redan, den klingar friskt i Faderns rike och jag får en dag bara låta min stämma sjunga med. 

Påskfastan är så långt ifrån krav och prestation jag kan komma. Här nalkas våren, här är allt fjärilslätt. Påskfastan är en »solbelyst tid«, säger Thomas Merton (trappistmunk och författare). Tillsammans med Jesus vänner, med kvinnan med nardusbalsam, med kvinnan som rörde vid Jesus mantel, med alla de som längtar, får vi låta hans ljus lysa över våra liv och känna korsets fjädertyngd.

»Jag väntar på Herren, jag längtar, jag hoppas få höra hans ord. Jag längtar efter Herren mer än väktarna efter morgonen. Än väktarna efter morgonen« (Psaltaren 130:5–6). 

• Della
• Twittra