Globalt

Familjeterapeut med missionärs­familjer i fokus

Än så länge har Ulrika Ernvik aldrig varit tillbaka till Kongo och de djungler där hon växte upp. Men hon har träffat många föräldrar och barn som levt missionärsliv på olika platser i världen.

För Ulrika står barnen i centrum. Hon har länge arbetat som terapeut och de senaste tio åren har hennes fokus allt mer riktats mot missionärsfamiljer. Hennes egna erfarenheter, både som missionärsbarn med stora delar av sin uppväxt i Kongo och som förälder ute på missionsuppdrag, vävs nu samman i det företag hon driver. Sedan 1997 har Ulrika arbetat som missionär, först inom Svenska Baptistförbundet och senare Equmeniakyrkan. Nu ska hon och hennes familj inleda sin fjärde arbetsperiod som missionärer i Thailand.
– Jag kommer jobba med familjeterapi för missionärer. Jag har även en del kurser i själavård och äktenskap, framförallt i olika församlingar. I Thailand arbetar vi mycket med ett minoritetsfolk som heter karener, ett av världens största folk utan eget land, berättar Ulrika bara några timmar innan avfärd från Sverige.

Genom åren har Ulrika Ernvik samlat på sig allt fler verktyg för att hjälpa missionsärs­familjer att tillsammans bearbeta sina upplevelser från missionsfältet.Genom åren har Ulrika Ernvik samlat på sig allt fler verktyg för att hjälpa missionsärs­familjer att tillsammans bearbeta sina upplevelser från missionsfältet.

För tio år sedan var det tre specifika händelser som blev starten på Ulrikas resa. Nu arbetar hon nästan uteslutande med familjeterapi gentemot missionärer men allt började med att hon läste en bok, Johanna Nilssons Jag är Leopardens dotter, som delvis beskrev hennes egen uppväxt.
– Boken gjorde att jag samlade alla som växt upp på samma missionsfält som jag i Kongo till en träff där jag beskrev hur mycket det finns att bearbeta som missionärsbarn.

I samma veva åkte Ulrika på en europeisk konferens om missionärsbarn och vad missionärsfamiljer behöver, vilket gav henne ytterligare verktyg. Hon började engagera sig i Missionärsbarnsträffen, ett sommarläger som samlar drygt hundra missionärsbarn. Först var hon där som själavårdare, men senare som talare och i andra funktioner.
– Många kommer år efter och år och det är flera som säger att detta är den enda veckan på året som de kan vara sig själva fullt ut.

Under ett par dagar inbjuds också vuxna missionärsbarn för egna samlingar, en grupp som Ulrika gärna möter för att hjälpa dem att processa sin barndom. Att lägret är en viktig samlingsplats råder inga tvivel om och Ulrika hoppas det är något som alla missionärsbarn känner till:
– Det är få som förstår upplevelsen av att flytta mellan olika länder. Eftersom deltagarna, som är mellan 10–25 år, får komma varje år skapas en kontinuitet i gruppen, många känner sig hemma och blir vänner.

Vad är det som är speciellt med att växa upp som missionärsbarn?
– Just det att hemma inte är en plats, utan många platser. Det ger en rastlöshet och en känsla av att vara annorlunda. Missionärsbarn får med sig en djup förståelse av andra kulturer och vet att det går att göra saker på många olika sätt.
Ulrika själv är väldigt tacksam för sin uppväxt. Hon bodde sina fyra första år i Kongo, när hon var tio år kom de tillbaka igen. Då gick hon i tre år på en liten svensk internatskola i en by på savannen.
– Det var år som fått betyda mycket, jag lärde mig att älska Afrika, och fick med mig bilder på hur man kan umgås och vara familj på afrikanskt sätt.
Behovet av stöd och samtal är något Ulrika återkommer till, både för missionärsfamiljerna och för de organisationer som sänt ut dem.
– När föräldrarna hamnar i ett nytt sammanhang där de inte är kunniga blir barnen ofta oroliga eftersom de märker av föräldrarnas stress. Det finns stor rikedom i att utveckla olika kunskaper genom möten med nya kulturer, men vi måste vara medvetna om att barnen behöver stort stöd i den processen. Det tar tid att lära sig den specifika kunskap som varje nytt sammanhang kräver. 

Ulrika menar också att många missionärsfamiljer i dag lever i farligare situationer. Det kan handla om allt från hot, rån, militärer med gevär längs vägen till skolan till jordbävningar – alla osäkerhetsmoment som kan bli en ytterligare stressfaktor.
– Det viktigaste är att missionärsbarnen får berätta sin berättelse. Att föräldrarna orkar med att känna in vad barnen känner i så stor utsträckning att barnen kan ta till sig deras stöd.

För såväl organisationer som missionärsfamiljer är det Ulrika berättar ofta ny kunskap. Hon har många knep och övningar i familjerna kan göra för att tillsammans bearbeta det de går igenom. Efter vårt samtal börjar Ulrikas resa mot Thailand.

Vad väntar när du kommer fram?
– Ett hem, en man och en son som rest dit ett par veckor i förväg. Vi har en månad först att installera oss innan arbetet med familjeterapi för missionärer fortsätter, avslutar hon.