Alla himlens fåglar har flytt
Peter Halldorf (Artos, 2017)

Peter Hall­dorfs bok Alla himlens fåglar har flytt är omfattande, till en början avskräckande tjock, efterhand allt mer överkomlig, även om den hela tiden kräver både tankemöda och läsmöda. Att ta sig igenom 800 sidor fordrar trots allt både tid och tålamod.

Men det är mödan värt. Halldorf har gett oss en enastående bok. Till formen är den ett slags kommentar till Jeremiaboken i Gamla testamentet. Inte en vanlig bibelkommentar men ändå en kommentar. Genialisk i sin genre, modig i sin förkunnelse, profetisk i sin analys. Orden är många, men de är inte stora; som en stilla ström flyter de fram. Det hela är skickligt, både språkligt och innehållsligt.

I sitt förord skriver Hall­dorf att hans genomarbetning av Jeremias bok har ett pastoralt syfte. Han vill förstå profeten och profetens förkunnelse för att också förstå den egna samtiden, vår samtid. Och han påpekar mycket riktigt att bokens huvudperson inte är profeten utan profetens Gud; Jeremias bok är en del av Guds uppenbarelse. Som all uppenbarelse krävs av läsaren/lyssnaren att vara beredd till omprövning, eller med Halldorfs ord: »vi behöver låta våra bilder av Gud utmanas i läsningen av profeterna.«

En så omfångsrik och mångsidig bok låter sig inte lätt sammanfattas, därför noterar jag bara fyra drag som jag särskilt fäst mig vid under läsningen.

Det första är det helbibliska perspektivet. Med ett inom bibelforskningen tämligen modernt uttryck gör Halldorf en kanonisk läsning av Jeremiaboken. Han associerar hela tiden till andra texter i Gamla och Nya testamentet. Till det helbibliska perspektivet hör också att Halldorf sätter in profeten Jeremia i ett historiskt sammanhang utifrån andra texter i Gamla testamentet. Han låter Jeremia vara historisk, faktisk, konkret. Och här visar han sin beläsenhet utan att tynga framställningen med detaljerade hänvisningar till alla de verk han konsulterat.

Det andra draget jag fastnat för är den befriande tilltro till bibelordet som författaren visar. Han litar på vad som skildras i texterna. Jo, han brottas ibland med det osystematiska, det till synes icke kronologiska, men han stannar i berättelserna och låter virrvarret vara en del av verkligheten. I ett långt parti tecknar han också den gammaltestamentliga profetians historia. Det är skickligt och det bygger på en noggrann läsning av de bibliska texterna.

Det tredje draget är nutidsanknytningarna. Detta har med det pastorala syftet att göra. Trots all historia är inte Halldorfs arbete en historiebok. Det är lika mycket en bok om vår egen tid. Kritiken av dagens kyrka och kristenhet är inte burdus, den är närmast stillsam. Men den är tydlig och den är delvis mycket skarp. Det är författarens djupa övertygelse att »den som uppmärksamt lyssnar till profeten kan urskilja ett förhållningssätt också till vår samtids kritiska frågor«. Och den övertygelsen gör Halldorf ibland bruk av i klartext.

Det sista draget jag vill lyfta fram har med språket att göra. Jag har redan nämnt att det flyter. Det är sant. Det är dessutom kryddat med träffsäkra formuleringar som går att göra till meditationsrader. Jag ger bara ett exempel för att belysa saken: »Gud är inte en tillgång, men någon vi tillhör.«

Jag har kritiska synpunkter, men just i detta fall förefaller de futtiga, så jag lämnar dem därhän. Halldorfs bok är mästerlig.

LarsOlov Eriksson

• Della
• Twittra