När jag var liten och låg ensam i mitt rum på kvällen för att sova så ville jag hinna somna innan lampan i hallen släcktes. Slocknade den betydde det att alla andra hade gått och lagt sig – bara jag låg ensam vaken. I tystnaden och mörkret hör man bara sina egna tankar.

Jag har aldrig bott själv och trivs i både större och mindre sällskap. Ändå har jag parallellt med detta upplevt ett slags total ensamhet. Psykologerna talar om existentiell ensamhet: en känsla av att vara helt ensam och utlämnad, som ingen annan kan dela fullt ut. Kanske är det också därför det är svårt att sätta ord på den? När vardagen rullar på upplever vi inte detta så starkt, och i dag har vi en massa sätt att fly minsta lilla tillfälle att känna ensamhet, men när en kris kommer kan ensamheten drabba oss med kraft.

Jag tror ju på Gud, han som lovat att alltid vara med – får jag ens känna mig ensam? Att be med Psaltarens ord ger oss vägledning, där finns hela känsloregistret representerat utan censur. I psalm 22 framträder den totala ensamheten: »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?« Ensamheten tillåts tala, men Psaltarens böner fastnar inte heller i navelskåderi. »Dock är du den Helige, till din tron stiger Israels lovsång« och hoppet till Gud står fast i livets alla lägen. Jag får känna mig ensam, och allt annat som jag kan känna, men känslorna omintetgör inte Guds löften. Gud är större än vårt hjärta och vet allt.

Denna upplevelse av ensamhet verkar höra både livet och tron till. Dietrich Bonhoeffer skriver under 30-talets Tyskland boken Liv i gemenskap. Han tecknar där livet för gemenskapen i huskyrkan, och ensamhetens plats i den. Det är en vacker bild – ensamhet i gemenskap. Den som har varit på retreat har smakat detta. Det finns en personlig aspekt av tron. Jag:et måste svara ja på Kristi kallelse, och det kan inte överlåtas till någon annan, men min efterföljelse angår inte bara mig. Att »tron är en privatsak« är ett mantra som upprepas så ofta att vi kan luras att tro att det är en sanning. I själva verket är det en destruktiv lögn som spär på vår isolering. Privatreligiositet är ett av de största hoten mot lärjungaskap i Sverige i dag. Gud har utvalt kyrkan och det är i hennes gemenskap som vi lever med Kristus.

Vägen framåt sker med en växelverkan mellan avskildhet och gemenskap. Den ena blir inte fruktbar utan den andra. Bonhoeffer skriver: »Den som söker gemenskap utan ensamhet störtar ut i ordens och känslornas tomrum; den som söker ensamhet utan gemenskap går under i fåfängans, självbespeglingens och förtvivlans avgrund.«

Gemenskapen är inte tänkt att vara en tillflyktsort undan ensamheten. Det innebär också att gemenskapen och gudstjänsten behöver vara varm, ärlig och rymma även upplevelsen av ensamhet. Då finns förutsättningar för relationer som inte baseras på att vi är likadana, utan att vi tillhör samma Herre. Annars riskerar kyrkan att bli en plats bland andra, där vi ska visa upp ett lyckat liv och våra mörka sidor trycks undan till vår enskildhet.

Min erfarenhet är att när jag accep­terar känslan av ensamhet, och ändå vågar tro att Gud faktiskt inte övergivit mig, så blir jag också mer trygg i mina relationer till andra. På sikt har det fått min upplevelse av ensamhet att lätta. Bonhoeffer igen: »Har gemenskapen bidragit till att göra den enskilde fri, stark och myndig, eller har den gjort honom beroende och osjälvständig? Har den lett honom vid handen ett stycke för att lära honom att gå på egen hand, eller har den gjort honom ängslig och osäker?« Goda själavårdare, goda vänner, och växlingen mellan personlig och gemensam bön har varit nycklar för mig.

Ytterst står vårt hopp till Kristus. Gud erfar i Kristus dödens ångest och ensamhet. Den Gud vi vänder oss till i vår bön, han känner med oss och bär oss även i våra mörkaste stunder. Döden och ensamheten får inte sista ordet. Med orden från psalm 22: »… ty han grep in.«

• Della
• Twittra