Krönika

En vacker vision

Kerstin Oderhem skriver om vikten av att inte slå sig till ro.

När jag skriver dessa rader sitter jag i Indien. På flyget hit kunde jag inte sluta titta på monitorn framför mig som visade var vi befann oss i luftrummet. Sträckan vi åkt räknades i tusentals kilometer. Samtidigt swishade städerna förbi där nere på marken. Även om vi inte alltid var rakt ovanför dem kunde jag se dem på skärmen: Kiev, Jerevan, Aleppo, Damaskus, Erbil, Bagdad, Teheran, Kabul, Karachi, Lahore … Miljonstäder omgärdade av mindre städer och samhällen. Platser där världshändelser utspelar sig, platser vi hör på nyheterna, och som plötsligt kändes oerhört nära. Det var som om jag var där – fast jag bara var i luften högt ovanför.

Innan resan hade jag samtalat med en EFS-förening om vår gemensamma vision, »Människor och samhällen förvandlade av Jesus«. Jag frågade i samlingen: Hur ser det samhälle ut som förvandlats av Jesus? I samtal med varandra målade vi upp en uppmuntrande och omvälvande bild. Vi såg framför oss ett samhälle där drogmissbruket upphört, gängkriminaliteten försvunnit och där hjälpsamhet och kärlek växer fram. Vi såg en församling som möts i diakonal omsorg och kärleken till Jesus. Jag finner inga andra ord än att det samhället, den visionen av framtiden, är vacker.

I samma samling berättade en man om vad som hände i ett intilliggande samhälle när väckelsen kom på 1800-talet. Bilden vi drömde och pratade om i samlingen var inte olik den förändring som hände just där.

Här i Indien firar den Lutherska kyrkan i Madhya Pradesh 100 år. Överallt finns berättelserna om det som varit, men det finns också ett nu och en framtid. Vi besöker våra missionärers gravar och ser vad deras liv fått betyda på sin tid. Men om de hade varit här med oss nu, hade deras riktning och längtan rört sig framåt. För det är evangeliets riktning – att alltid nå vidare. Kyrkan kan aldrig slå sig till ro. Nya människor behöver höra evangeliet. När jag är på resa, oavsett var jag är i världen, möter jag människor som ber och arbetar för att berättelserna om kyrkan inte bara ska bli en berättelse från förr, utan vårt nu och vår framtid. 

Jag återvänder i tankarna till min flygresa och platserna jag såg på kartan. Vad är vår bön och längtan för dessa platser? Tror vi att vi känner undrens Gud? Tror vi att det han gjort i historien, och även i EFS historia, är möjligt igen? Om vi inte ser det våra förfäder såg, om vi inte ser det Gud ser, behöver vi be om öppnade ögon.