Promenaden längs Storgatan i Ängelholm blev avbruten när Aurelia Rose plötsligt fick syn på något i ögonvrån. I skyltfönstret till en butik stod en ängel.  

– Jag visste inte vad det var för affär, men jag kände att jag skulle gå in där. Innanför dörren fanns Helena med sitt leende och sin värme. Det var som att träffa en vän jag hade känt länge, berättar Aurelia.

Helena Bonde, som jobbade i butiken denna dag, förklarade att hon befann sig i den kristna bokhandeln Pergamus och Aurelia såg då en möjlighet att få återuppleva ett barndomsminne från sin uppväxt i Schweiz.

– Det fanns en dikt på väggen hemma hos min mormor som jag alltid läste när jag var liten, »Fotspår i sanden«. Budskapet har följt mig hela livet och påmint mig om att när vi kämpar, så är vi burna. Kanske var det faktiskt första steget på vägen fram till min tro. För hur vet vi när tron börjar? 

Med sig ut från affären hade hon en tavla med den kända dikten på och en påbörjad vänskap. Strax därefter bjöd Helena in henne till en kvinnoträff i EFS-kyrkan. 

– Det var så fint, för där kunde jag hjälpa andra och samtidigt själv bli hjälpt, säger Aurelia.  

Vi sitter på ett café i stan och pratar om hennes livsresa. Kaffemaskinen börjar surra och det blir en liten paus i samtalet innan hon berättar om sin relation med expartnern som hon har en son tillsammans med – om deras komplicerade och våldsamma förhållande, som tvingar henne att bo i Sverige, trots att hon egentligen vill flytta tillbaka till sin familj i Schweiz.  

– Jag pratar om det nu, för allt det jobbiga jag har gått igenom är kopplat till min tro. Jag hade inget annat val än att släppa taget och lita på att det finns någon som är större än mig. Även under de jobbigaste perioderna kände jag mig ledd och buren. 

Hon minns det som att hon och hennes syster alltid bad under uppväxten, men att ingen undervisade dem om tron, och de blev inte döpta. Mamman hade negativa erfarenheter av kyrkan och var noga med att döttrarna själva skulle få välja om de ville tro, och på vad.

En släkting var pastor, och som tonåring åkte Aurelia på ett kristet läger i USA. Där tog hon för första gången emot nattvarden.  

– Jag minns att jag grät och grät och att jag såg Jesus, inte som en person, men som en väldigt påtaglig känsla.  

Under flyktingvågen 2015 tog Aurelia en paus i studierna för att åka och hjälpa till vid gränsen. En omvälvande och lärorik upplevelse för en 25-åring.  

– Först kände jag mig så liten och maktlös. Och då bad jag. Jag bad om hjälp och kraft.  

Så småningom fick hon rollen som kontaktperson för arbetet i hennes område och samarbetade med både FN och regeringar. Erfarenheterna har hon sedan använt i sitt arbete inom hälsa, hjälparbete och kvinnors rättigheter.

Temuggen står orörd på cafébordet när samtalet återvänder till Ängelholm och de första besöken i EFS-kyrkan.  

– Varje gång jag kom till kyrkan kände jag mig hemma och omhändertagen – vilket var extra viktigt eftersom jag inte hade något eget tryggt hem.

Efter att ha gått en Alphakurs kände hon en längtan efter att få döpa sig. Men först ville hon tillsammans med en präst lämna allt det jobbiga och tuffa bakom sig, lägga det på ett hemligt ställe där Gud tog hand om det.  

– Jag ville ha hjälp med att gå vidare och kunna förlåta alla de gånger jag har blivit sårad.

Dopet hjälpte också till att göra det konkret. 

– Vattnet blev väldigt symboliskt för mig, för jag fick tvätta bort det gamla. Men det var också en sådan lättnad att få ingå en överenskommelse – nu måste jag inte ta hand om allting själv, utan jag är i Gud och får vandra tillsammans med honom. Efter dopet har mina rädslor försvunnit, jag är buren. När jag ber känner jag den heliga närvaron här, säger Aurelia och lägger handen på hjärtat. 

• Della
• Twittra