Vi lever på en vacker men brusten jord, där en av utmaningarna är klimatkrisen. Media rapporterar om denna kris ofta och med människan i centrum med frågan: Vad kan vi göra? Frågor kring klimatet kan väcka hjälplöshet och apati, till slut orkar vi inte bry oss om det. Bibeln kallar oss till ett gudscentrerat liv och att i Jesu efterföljelse hoppfullt vårda Guds skapelse, mitt i en pågående ekologisk kris.
I den tid vi lever i används ofta ord som klimat, miljö och natur, vilket för tankarna till människans omgivning – formuleringar som separerar människan från den övriga skapelsen. Jag väljer att använda ordet skapelse då det inkluderar allt Gud skapat, också människan.
Hela skapelsens ursprung är Gud själv. Han är dess designer och han skapar för att det ska ge honom ära och peka mot honom (Ps 148, 19:1–6, Rom 1:20). När skapelsen är klar ser han på den och säger »det är mycket gott« – Gud är nöjd med sin skapelse! Människan är en del av skapelsen men samtidigt avskild, eftersom hon är skapad till Guds avbild för att representera honom. I skapelseberättelsen inbjuds människan till att fira livet – att njuta och glädjas över det Gud skapar. Och inte nog med att han gläder sig över det han skapat, Gud gör också anspråk på att jorden och allt vad den rymmer tillhör honom (Ps 24:1). Men allt är ju inte som det skulle kunna vara, det är vi väl medvetna om. Vår längtan efter helande, tröst och frid visar på just detta.
Genom syndafallet hamnar hela skapelsen under förgängelsens, dödens och ondskans krafter. Flera texter i GT talar om hur människans synd får konsekvenser för allt skapat, vilket är ett intressant perspektiv utifrån dagens situation: »Hur länge skall jorden sörja och markens gräs vissna bort? Boskap och fåglar går under, ty de som bor där är onda…« (Jer 12:4, läs även Hos 4:1–4).
Orsaken till all den destruktivitet vi ser i världen är synden. Lösningen på syndens konsekvenser är bortom vår mänskliga förmåga. Lösningen är korset – Guds försoning och upprättelse genom Jesu död och uppståndelse.
I Kolosserbrevets första kapitel (vers 15–20) skriver Paulus om hur Jesus är alltings mittpunkt. Utifrån dessa verser ser vi att Jesus är hela skapelsens ursprung, att skapelsen är till Jesus, hålls samman genom honom och att han är hela skapelsens försonare. I denna text inbjuds vi till att se skapelsen utifrån ett Jesuscentrerat helhetsperspektiv.
I Romarbrevet skriver Paulus om hela skapelsens vånda över förgängelsen och längtan efter den härlighet Gud har för sitt folk (Rom 8:19–23). Det finns en mystik i detta, att den övriga skapelsen längtar den upprättelse och härlighet Gud lovar sitt folk. Skapelsen kommer få ta del i evighetens härlighet. Skapelsen visar sig inte vara oviktig, utan har en central plats i Guds stora vision. Detta minskar inte vårt missionsuppdrag att nå ut till människor med evangelium, tvärtom, det snarare fördjupar vår förståelse av missionens syfte och mål. Poängen här är att människan och den övriga skapelsen inte bara delar ursprung utan också framtid!
Gud ska skapa nya himlar och en ny jord. Men det handlar inte om att kasta bort det gamla och börja om från noll. Det grekiska ordet kainos som i detta sammanhang används för »ny«, antyder att det handlar om något nytt utifrån det gamla – som Jesu uppståndelsekropp, där märkena från korsfästelsen fanns kvar. Det finns alltså en kontinuitet mellan den nuvarande jorden och den förnyade, liksom mellan våra dödliga kroppar och uppståndelsekropparna.
Detta inbjuder oss att se hur Gud är intresserad av både livets fysiska och andliga områden (ande och kropp). Detta innebär att vår tillbedjan inte bara handlar om andliga möten utan om vardagliga fysiska göromål. Här inbjuds vi att vara kreativa, söka Gud i bön och fråga hur det kan se ut utifrån våra förutsättningar. Gud älskar sin skapelse och vårt gensvar till det får vara glädje, kärlek och lydnad. Världens anledning att bry sig om skapelsen hämtas i den befintliga krisen. Guds folks anledning att bry sig är vad Guds Ord säger och det hopp som finns i Kristus. Det är stor skillnad mellan dessa två attityder – de går i två olika riktningar.
I dagens klimatkris vet vi att många av världens fattiga länder drabbas av naturkatastrofer, torka och svält, kopplat till förhöjda temperaturer – orsakade inte minst av västvärldens utsläpp och höga konsumtion av diverse varor. Livsstilen påverkar vår medmänniska. Frågan Jesus ställer oss i liknelsen om den barmhärtige samariern (Luk 10) är: Vem var den slagne mannens nästa? De som såg men gick förbi, eller den som såg och visade medkänsla i praktisk handling?
