En övning i tacksamhet

När vi summerar året är det inte bara dystert utan det finns ljuspunkter som lyser som stjärnor på himlen, skriver Kerstin Oderhem.

I årets sista krönika vill jag lyfta några spridda ljusglimtar, som en påminnelse om att ljuset lyser i mörkret. Jag är väl medveten om att det är flera av er som gjort stora förluster under året som gått, men det finns också personer som liksom fått finna både Gud och sig själva. 

Jag mötte en av dem häromdagen när jag var i en matbutik och handlade. Jag är ensam i butiken vid tillfället och småpratar med expediten. Det är en sorts förtrolighet i samtalet som det kan bli i orostider. Så berättar hon plötsligt hur detta året konstigt nog har blivit ett bra år, ett år att hinna ikapp sig själv och ett år med tid för reflektion. Men i samtalet kan jag ana att hon nästan tycker att det känns skamfullt att året blev så rikt, när andra förlorade så mycket. Samtalet avslutas med att jag får uppmuntra henne till att vara tacksam för den tid hon fått, att landa i sig själv.

Jag tror att året för många fått bli en övning i tacksamhet. Min dotter har påmint mig om att varje dag tacka för minst en sak. Vi har pratat i telefon eftersom vi bor långt ifrån varandra och ofta har våra samtal kretsat kring det som är svårt just nu. Men då har vi behövt att liksom stanna upp och   fundera över allt det vi faktiskt har, och det har funnits många anledningar att tacka, för mat på bordet, för varm säng, för sjukvårdspersonal som gör sitt yttersta för människors hälsa och för hoppet om evig­heten. Så har tacksamheten för det vi fått, lyst som en strålkastare i natten. 

Jag möter en annan person som berättar hur han för första gången i sitt liv verkligen fått öva sig i att lägga sitt liv i Guds händer och att han nu kan säga, inte bara som en teoretisk idé, utan verkligen mena, att Gud bär genom allt. Han sa: »Jag har varit kristen hela mitt liv men jag har inte förstått, förrän nu.« Jag går från vårt samtal och tänker på den gåvan han fått, att veta sig vara buren, den gåvan är enorm.

En av mina vänner, som nu arbetar hemifrån, berättar en annan berättelse om hur hon nyligen börjat delta i regelbundna bönemöten på webben. Hon går bara in i arbetsrummet och slår på datorn. Bönen börjar tidigt på morgonen och människor från hela landet sluter upp. Hon säger: »Tänk att det behövs en pandemi för att vi ska komma tillsammans för att be och att vi kan göra det så enkelt och digitalt.« 

Jag tror att det är många människor som funnit bönen som kraftkälla under 2020. Vi har inte bara burit fram oss själva och våra närmaste till Gud, utan också vår oro, vår värld och varandra. Därför har också 2020 blivit ett år då människor kommit till tro på Jesus.

Så när året ska summeras är det inte bara det dystra som existerar utan det finns ljuspunkter som lyser som stjärnor på himlen. Många har funnit tid för reflektion, tillit till Gud, upptäckten av bönens kraft och tacksamhetens glädje. Med de erfarenheterna är vi bättre rustade för framtiden.